– minskat utrymme för det civila samhället i många utvecklingsländer
Hur kan medborgare utkräva sina mänskliga rättigheter i instabila stater? Hur bekämpas korruption? Hur skapas en miljö där ett aktivt civilt samhälle kan verka som en påverkansaktör gentemot beslutsfattare? Detta var några av alla frågor som diskuterades under Oslo Goverance Forum i denna vecka. Här samlades representanter från olika organisationer från mer än 70 olika länder för att utbyta kunskap och erfarenhet kring att granska beslutsfattare och hur de styr och genomför politik lokalt, regionalt och nationellt. Här diskuterades också hur medborgare ska kunna utkräva och förbättra ett socialt ansvarstagande inom utvecklingsländer.
Ett ämne som kom upp starkt i alla diskussioner var betydelsen av de mänskliga rättigheterna och då framförallt rätten till yttrandefrihet och organisationsfrihet. Det var även en livlig diskussion kring hur och på vilket sätt medborgare ska kunna bli aktiva för att sätta press på sina beslutsfattare, på alla nivåer, att leverera en effektiv och relevant social service så som sjukvård och skolgång.
I november kommer världens biståndsministrar eller motsvarande tillsammans med representanter från de länder som tar emot internationellt bistånd att mötas i den sydkoreanska staden Bussan. Här ska de diskutera biståndets effektivitet och vägar framåt. Nya givare så som Sydafrika, Brasilien och Indien utmanar och ställer frågor kring vad som är internationellt bistånd. Hittills har det varit upp till traditionella industriländer inom OECD att definiera och sätta riktlinjer.
En viktig del i målet att skapa långsiktig utveckling måste handla om att stärka människor att bli aktiva som medborgare. Eller som en deltagare på konferensen sa: ”Vi måste gå ifrån att prata om ”förmånstagare av bistånd” till att prata om att stärka medborgare.” Den arabiska våren har visat att genom att komma samman och ställa krav kan verklig förändring ske. Detta var något som flera tog upp under konferensen i Oslo.
Men det finns en oroande trend att miljön för ett aktivt civilt samhälle minskar på många håll i världen. I ACTalliances seminarium i Oslo beskrev Billy Mayaya från Malawi och Dlamini Kangizile från Swaziland, båda representanter från deras respektive kyrkor, hur det civila samhällets röst blir nedtystad med lagar och polisingripande. I ACTalliances (där Svenska kyrkans internationella arbete ingår) rapport Shrinking Political Space of Civil Society Action beskriver flera fallstudier där det civila samhällets utrymme i samhället minskas.
På konferensen i Oslo blev jag återigen övertygad om behovet av aktiva medborgare som granskar och ställer krav på beslutsfattare på alla nivåer, lokalt i byn, regionalt i distriktet och nationellt på regeringen för en långsiktig hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning. Länder och beslutsfattare måste ställas tillsvars. Den stora frågan är hur den internationella biståndsagendan ska kunna bidra till behovet av att skapa dessa miljöer så att vi alla kan bli aktiva.
En demokrati är inget statiskt och inget som ser lika ut i olika länder. Hänsyn till olika kulturer och olika historia är en nödvändighet. Utvecklingsagendan måste utgå från nationella och lokala förhållanden samtidigt som de mänskliga rättigheterna rätten till yttrandefrihet och organisationsfrihet aldrig får ge vika. Dilemmat är att alla beslutsfattare och företrädare för stater inte alltid sätter sina medborgares intressen i första rummet. Det är därför som det är så viktigt att det finns globala åtaganden som försvarar att medborgare ska kunna utkräva sin rätt.
Konferensen i Oslo gav inspiration. Låt oss hoppas att toppmötet i Bussan i november inte ser till rika länders egenintressen utan till medborgare i världens utvecklingsländer och deras möjlighet att göra sina röster hörda.
Sofia Svarfvar handläggare för global ekonomi
Lämna ett svar