SSAB, Vattenfall och andra bolag som släpper ut stora mängder koldioxid i EU får idag sina utsläppsrätter gratis. Om ett år ska de emellertid börja säljas, vilket 2020 väntas ge 20 miljarder Euro årligen. I EU-direktivet som reglerar utsläppsrätterna står att medlemsländerna bör (should) använda minst 50 procent av dessa intäkter till klimatarbete – på hemmaplan eller internationellt (art 10).
Regeringen tolkar skrivningen som helt frivillig. Det står klart sedan frågan nyligen debatterades i riksdagen mellan finansminister Anders Borg och Jens Holm (V). Holm hade reagerat på att intäkterna på 1,3 miljarder kr 2013 hade noterats som en helt vanlig intäkt i statsbudgeten, utan någon form av öronmärkning. Särskilt vill han att pengar ska öronmärkas för stöd till utvecklingsländernas klimatarbete.
Anders Borgs benhårda motstånd mot all form av öronmärkning av skatteintäkter kom inte som en överraskning. Det finns goda skäl för en finansminister att vara skeptisk. Om många inkomstkällor öronmärks för olika ändamål urholkas finansdepartementets makt över budgeten, och risken för oordning i finanserna ökar.
Mer allvarligt är att Borg inte ser att vi har ett problem: Han tycks inte ha insett att vi behöver hitta ett säkert och förutsägbart sätt att få fram stora och växande summor för att uppfylla våra åtaganden om nya klimatpengar till utvecklingsländerna. Han avfärdar all kritik mot att regeringen idag finansierar klimatstödet med medel från biståndsramen på en procent av BNI. Men hur han kan säga att detta är ”nya” medel, trots att enprocentmålet har funnits i decennier, är en gåta.
Sveriges löften om ”nya pengar” blir inte trovärdiga förrän vi kan visa hur klimatstödet ska mobiliseras på ett sätt som gör summorna förutsägbara och som gör att klimatstödet slipper konkurrera med försvaret, sjukförsäkringen och skolorna. Annars kommer det bli som nu – man tar från biståndet.
Intäkterna från utsläppsrätterna kan ge den ”automatik” som krävs. I Svenska kyrkans remissvar om klimatpengarna skriver vi att öronmärkning endast kan motiveras för internationellt klimatstöd – inhemska klimatsatsningar bör kunna mobiliseras i konkurrens med andra budgetposter.
Det finns också en pedagogisk poäng med detta – utsläpparna får betala, och en del av pengarna går till att stödja människor som drabbas värst, men har bidragit minst till klimatförändringarna.
Eftersom formell öronmärkning knappast kommer över tröskeln på finansen är ”mjuk” öronmärkning en möjlighet. Ett näraliggande exempel på det är enprocentsmålet för biståndet, en långsiktig politisk överenskommelse som skapat stabila och förutsägbara flöden.
Förhoppningsvis är sista ordet inte sagt i denna fråga. Vid ett seminarium på riksdagen nyligen, arrangerat av Svenska kyrkan, WWF, Diakonia, Forum Syd, Naturskyddsföreningen och företaget Tricorona, diskuterades hur Sverige kan bli konstruktivare i frågan om klimatstöd. Dels genom att driva på den internationella diskussionen (i stället för att som nu inte ge någon respons alls på förslag som diskuterats i åratal). Dels genom att med egen politik skaka fram nya pengar.
Flera förslag ligger på bordet vid sidan om utsläppsrätterna – bl a koldioxidskatter, flyg- och fartygsavgifter och skatt på finansiella transaktioner. Förmodligen blir en kombination nödvändig. Politikerna från den rödgröna sidan var alla tydliga med att intäkterna från utsläppsrätterna kommer att bli en viktig del. Allianspartierna var tveksamma, men betydligt öppnare än Anders Borg.
Frågan kvarstår: hur ska Sverige få fram pengar för att uppfylla vår andel av det omfattande åtagandet att ge 100 miljarder dollar i klimatstöd?
Gunnel Axelsson Nycander
Policyhandläggare för frågor kring klimat och livsmedelstrygghet
Lämna ett svar