”Democracy is the worst form of government except all the others that have been tried.” Winston Churchills citat om demokratin är bland det första man slängs till sig som A-student i statsvetenskap. Om man nu mot all förmodan inte skulle ha hört talas om det tidigare. Citatet är berömt med viss rätta. Ett inklusivt demokratibegrepp, som omfattar något betydligt mer vittgående än fria val – som garanterar människor deras sociala och politiska rättigheter genom fungerande och transparenta samhällsinstitutioner, ter sig som porten till ett himmelrike för den som levt i ofrihet och förtryck. Samtidigt är en riktig demokrati där som det heter i den svenska regeringsformen ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket” ofta dåligt anpassad för att fatta tuffa men ofta nödvändiga beslut i svåra tider.
Därför är det paradoxernas höst i demokratijungeln. Idag ligger omvärldens blickar riktade mot Egypten. Efter snart ett år av politiska strider – det går knappast att kalla det för revolution ännu – går den enorma nationen till val. Det sker efter en höst där den nuvarande militärregimen exellerat i nedslag mot de fria ordets förkämpar, mot demokratiaktivister och mot människorättsorganisationer. Det sker efter de senaste veckornas öppna konfrontationer mellan demonstranter och säkerhetsapparatens olika grenar. Återigen är omvärldens återigen yrvakna blickar riktade mot Kairo. Det var ju inte så här det skulle bli när vi jublade åt ungdomarnas seger på Tahrirtorget i våras!
Från Stockholm uttalar utrikesminister Bildt oro över situationen och krav på demokratisk övergång i Egypten via sin blogg. Från Bryssel uttrycks samma oro, och samma krav från Catherine Ashton – på sedvanligt EU-lingo. Det är lätt att dela den oron. För Svenska kyrkans del ser vi också valet genom våra nära relationer till den koptiska kyrkan. Maspero-massakern den 9:e oktober där 28 kopter dödades och hundratals skadades i sammandrabbningar med militär och motdemonstranter, är bara en i raden av attacker mot den koptiska minoriteten. Talande är också den arresteringsvåg – mot kopter – vilken följde på massakern då minst ett 30-tal kopter anhölls för att ha anstiftat våld mot militären. Vittnesmål uppsamlade bland annat genom svenska kyrkans partnerorganisation EMHRN (Euro-Meditteranean Human Rights Network) påstår att säkerhetstjänsten mer eller mindre gick runt på gatorna och arretserade kristna – för att de var just kristna. För kopterna är valen både en källa till hopp och till osäkerhet. En fullständig demokrati skulle naturligtvis tillerkänna dem rättigheter både som minoritet och som individer, samtidigt är det många som inte vågar hoppas på att valen ska resultera i ett verkligt fritt Egypten. Vägen dit är lång. Läs gärna Al Jazeeras reportage om kopterna inför valen, en bra genomlysning av frågan.
Som bakgrund till de egyptiska valen, och EU:s krav på demokratisk övergång, står utvecklingen i södra Europa som en intressant kontrast. I Grekland och Italien har EU faktiskt i praktiken avsatt demokratiskt valda ledare till förmån för teknokratiska övergångslösningar. Ett obönhörligt underkännande av dessa länders demokratier och deras möjligheter att lotsa landet genom den ekonomiska krisen. Marknaden i allmänhet, och eurosamarbetet i synnerhet, har ansetts kräva dessa drastiska politiska åtgärder, och de demokratiskt valda beslutsfattarna har ansetts inkapabla att genomföra extremt impopulära reformer.
Så kanske det är. Mitt syfte är inte att recensera dessa beslut. Men de framstår som en paradox. Samtidigt som vi – med rätta – ropar på demokrati och demokratiska reformer i länder där frihet alltför länge förvägrats medborgarna inskränker vi demokratin på hemmaplan när frågorna blir för svåra för de demokratsika institutionerna att lösa. Vilka signaler skickar vi därmed från ”det demokratiska nord”? Hur universella är våra universella normer?
Det som förvånar mest är kanske att demokratidebatten i Europa nästan helt har uteblivit när det gäller Grekland och Italien. Men är det verkligen bara en finanskris? Är det inte också en demokratikris?
Slutsatserna av denna höst är förstås alldeles för tidigt att dra. Men de som tänkte – likt Francis Fukuyama att den liberala demokratin var civilisationens ändhållplats måste nog tänka om. Demokratin är aldrig färdigbyggd. Den måste återerövras dag efter dag, även i vår del av världen. Det är lätt att se cynismen i Churchills citat om demokratin som denna text inleddes med – men läs det en gång till. ”Med untantag för alla andra system – som har testats”. Hösten 2011 kan i framtiden mycket väl komma att ses som ett paradigmskifte för demokratin som begrepp. Vad som kommer ut på andra sidan återstår att se. Men en sak är klar, du och jag kommer att ha en del i att forma vad det till slut blir. Vi får inte ducka för den uppgiften. Aldrig.
Henrik Fröjmark
handläggare inom programet demokrati, fred och säkerhet
Lämna ett svar