Nu börjar den sista dagens klimatförhandlingar här i Durban, Sydafrika, och det är svårt att se hur man ska hinna fram till något beslut innan dagen är slut. I princip är det tre stora frågor som har stötts och blötts de senaste två veckorna. För det första, blir det en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet för världens industriländer och hur kommer den då se ut. Hur lång ska åtagandeperioden vara och vilka länder kommer vara villiga att fortsätta ta på sig bindande åtaganden.
För det andra, vilken typ av åtaganden kan man förvänta sig från övriga länder, och från när. Som bekant är inte USA med i Kyotoprotokollet men inte heller världens största utsläppare Kina. När kan man tänka sig att det kommer finnas ett avtal som innefattar alla världens länder och hur försäkrar man att det avtalet inte drabbar utvecklingsländerna ekonomiskt. För att lyfta sig ur fattigdom krävs tillgång energi och vi måste se till att det är klimatvänlig energi som blir billigast och mest tillgänglig, annars kommer världens utsläpp öka även om vi i Europa minskar våra utsläpp.
Och här kommer vi in på den tredje frågan som rör klimatfinansiering. För att försäkra sig om att utvecklingsländerna inte ökar på koldioxiden i atmosfären och för att se till att människor i dessa länder klarar av att anpassa sig till de klimatförändringar som redan nu sker krävs enorma investeringar. Eftersom det är de traditionella industriländerna som har stått för de historiska utsläpp som förändrar klimatet är det också vår skyldighet, i enlighet med klimatkonventionen, att betala för att utvecklingsländerna inte ska behöva göra om samma ”misstag”. Till detta håller man på att upprätta en klimatfond, Green Climate Fund, som man hoppas inom ett år är igång och kan börja distribuera medel.
Vad sker då idag? Inatt satt de miljö- och klimatministrar som är här och förhandlade till klockan 4. De diskussioner som förs där gäller främst hur vägen fram till ett globalt avtal ska se ut, vilken tidsram som gäller och vilken legal status det avtalet ska ha. EU gjorde tillsammans med småöstaterna, MUL, och afrikanska gruppen ett gemensamt uttalande igår att man vill se ett beslut för en färdplan för ett globalt bindande avtal så snart som möjligt. När EU på detta viset lierat sig med de allra fattigaste länderna sätter det enorm press på framförallt Indien och Kina att utlova något. De flesta verkar ha gett upp hoppet om USA och ingen verkar ens lyssna speciellt mycket på dem i förhandlingsrummet eftersom de inte anses bidra på något sätt. Det intressanta idag blir att se om Kina eller Indien viker sig en tum. Det skulle kunna vara den lilla brytpunkt som alla väntar på och som får förhandlingarna att tippa över i något konstruktivt.
Klimatfonden är alla i princip överens om att vi kommer se ett beslut om och Kyotoprotokollet hålls gisslan in i det sista medan vi väntar på en eventuell färdplan. Vi väntar nu spänt på en text som skulle presenteras kl 10 så att ministrarna har något att förhandla kring idag, men allt lutar på att den texten inte är färdig förrän i eftermiddag. Detta innebär förhandlingar långt in på natten och kanske t.o.m. till morgonkvisten.
Men för att avsluta lite hoppfullt citerar jag, fritt översatt, Nelson Mandela, ”Det verkar alltid omöjligt tills det är gjort!”
Jacob Risberg, klimatpolitisk handläggare
Lämna ett svar