I dagarna släppte Svenska kyrkan och Fair Trade Center en Swedwatchrapport med fokus på guldsmycken. Rapporten granskar hela kedjan från gruvutvinning till guldsmycke som säljs i våra svenska butiker och lyfter fram en rad olika risker och problem med den kedjan. Huvudpoängen är att det faktiskt är mer eller mindre omöjligt att veta varifrån guldet i din ring faktiskt kommer eftersom det helt saknas spårbarhet i branschen. Kort sagt, om du köper en vigselring i en svensk butik kan ingen – i 99 % av fallen – garantera att det inte ligger barnarbete, svår miljörförstöring, kränkning av rättigheter eller finansiering av brottslig verksamhet inbakad i ringen.
Inte ens det återvunna guld som utgör en majoritet av det guld som används hos juvelerare som är verksamma i Sverige kan i de flesta fall sägas vara garanterat fritt från dessa problem. Även i Sverige blandas guld från olika källor i smältprocessen, och när branschen säger att de använder guld från Boliden så innebär det inte att guldet automatiskt kommer från Sverige.
Problemen med guldets väg till smycke ligger på flera plan. I den storskaliga gruvindsutrin, vilken står för en majoritet av det utvunna guldet finns stora problem med bland annat miljöförstöring, vilket vår fältstudie i Kina också visar. För industriell förädling av guldet används enorma mängder cyanid. reningen av det ytterst giftiga avfallet är ofta bristfällig. I många områden är också gruvverksamheten förknippad med kränkningar av landrättigheter. Vad gäller den småskaliga utvinningen, så kallad artisanal mining, är den ofta förknippad med slavliknande arbetsvillkor, barnarbete och finansiering av konflikter. I raffineringen av småskaligt utvunnet guld används stora mängder kvicksilver, ofta helt utan skyddsutrustning.
I handelsledet blandas guld från olika källor ihop och spårbarheten upphör helt. Detta utgör en utmärkt möjlighet för ljusskygga intressen att tvätta pengar. Branschen gömmer sig sedan bakom problemen med spårbarhet för att säga att de inte har någon möjlighet att kontrollera kedjan bakom deras leverantörer.
I tillverkningsledet är det naturligtvis stor skillnad på tillverkning som sker i Europa och tillverkning i andra delar av världen. I inget av fallen kan man dock garantera guldets ursprung. Tillverkningskostnaden står för en relativt liten del av totalpriset på ett guldsmycke, och arbetsmiljön i de fabriker där smycken för den svenska del av marknaden som består av smycken tillverkade i Asien (i stort sett bara den största svenska aktören Iduna, med butikskedjorna Guldfynd, Hallbergs och Albrekts använder sig av asiatiska leverantörer) är ofta bättre än inom många andra branscher. Däremot är villkoren dåliga när det gäller lön – ingenting av höjningen av priset på guld har kommit arbetarna i fabrikerna i Indien till del enligt de arbetare som intervjuas i rapporten. Facklig anslutning tillåts inte, och de som har försökt bilda fackföreningar – eller protestera mot villkoren har avskedats.
Så vad är då lösningen? Sluta köpa guld? Nej, det är knappast en hållbar lösning. Guldbranschen försörjer miljontals människor globalt. Inte minst är de småskaliga gruvorna oerhört viktiga för försörjningen bland många extremt utsatta grupper. Därför är det bättre att aktivt stödja de etiska initiativ som faktiskt finns. Exempelvis lanseras nu fairtradeguld på den svenska marknaden. Där är spårbarheten fullständig och de som arbetar i utvinningen är garanterade schyssta arbetsvillkor och verksamheten sker med ekologisk hänsyn. Och faktum är att det inte är så mycket dyrare. Det handlar om ett påslag på 10 % av guldpriset, alltså någon hundralapp på en ring i slutledet.
Jag är personligen övertygad om att för en lyxprodukt som ett guldsmycke så är vi konsumenter beredda att betala den lilla kostnaden för att försöka bidra till att göra hela branschen bättre. För så länge inte vi konsumenter kräver spårbarhet kommer det inte heller att hända något på marknaden.
Henrik Fröjmark
handläggare för företags ansvar och ordförande i Swedwatch
Lämna ett svar