För en dryg vecka sedan avslutades klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Efter två långa veckor med förhandlingar hade man äntligen, med ett och ett halvt dygns försening, lyckats enas om ett beslut. Man hade lyckats rädda FN-processen och Kyotoprotokollet, och en lättnadens suck drogs i många regeringshögkvarter samtidigt som få vågade stå upp och förklara på vilket vis man hade kommit närmare en lösning av klimatkrisen. Kan det bero på att vi egentligen inte är närmare någon räddning idag än vi var innan COP17?
Utfallet i Durban kan delas in i tre delar. För det första lyckades man besluta om upprättandet av den så kallade Gröna klimatfonden. Arbetet med denna fond påbörjades efter Köpenhamnsmötet 2009 och nu har man äntligen lyckats enas om strukturerna. In i det sista var det oklart om fonden skulle hamna under själva klimatkonventionen, d.v.s. i FN-systemet, vilket var kravet från utvecklingsländerna för att garantera transparens och ägandeskap, eller om Världsbanken skulle stå som värd för fonden, vilket bland annat USA förordade eftersom det säkrar en ”givarkontrollerad” institution. Här gick världens utvecklingsländer vinnande ur striden och fonden kommer förhoppningsvis kunna fungera redan 2013, även om pengarna de första tre åren kommer förvaltas av Världsbanken. Transparensen i fonden är garanterad och styrelsen kommer bestå av lika många representanter från ”givarländerna” som från ”mottagarländerna”. Det stora problemet i dagsläget är dock att nästan inga medel har garanterats till fonden, och de så kallade snabbstartspengarna som utlovades i Köpenhamn tar slut 2012.
För det andra lyckades man enas kring en färdplan för att förhandla fram ett nytt globalt avtal som ska gälla alla länder. Avtalet ska vara färdigförhandlat 2015, d.v.s. till COP21, men träda i kraft tidigast efter 2020. EU försökte länge, tillsammans med småöstaterna och de minst utvecklade länderna, få det till att det nya avtalet ska gälla from 1 januari 2018, men där fick man vika ner sig i sista stund för att få ombord USA, Kina och Indien. Det olyckliga är att detta förmodligen omöjliggör den topp för utsläpp som bör ske före 2020, och kanske senast 2015, för att jordens medeltemperatur inte ska stiga med mer än 2 grader.
För det tredje så lyckades man till slut rädda ett något tilltufsat Kyotoprotokoll. Tanken är att den andra åtagandeperioden ska träda i kraft 2013, men man lyckades inte enas om hur lång den perioden ska vara, fem eller åtta år. Med tanke på att länderna utanför Kyotoprotokollet inte kommer ha några bindande åtaganden förrän om åtta år finns det inte mycket som talar för att EU kommer att stödja den kortare åtagandeperioden inom Kyotoprotokollet. Man lyckades inte heller besluta hur stora minskningarna ska vara per land, utan det är upp till varje land att uppge de åtaganden man tänker ha under våren. Inte heller lyckades man enas om vad man ska göra med de eventuella ”krediter” man har efter första åtagandeperioden om man lyckats minska utsläppen mer än vad man åtagit sig.
Allt detta gör att man låser in låga åtaganden under en väldigt lång tid, åtaganden som inte har någon grund i vetenskapen. Samtidigt har man inte heller lyckats enas om hur mycket man kommer stödja utvecklingsländerna i deras klimatarbete. Vi verkar gå mot en fyragradig uppvärmning, och inget land vill gå före.
Dagarna efter mötet i Durban kom det definitiva beskedet att Kanada väljer att hoppa av Kyotoprotokollet redan nu vid nyår. Detta visar på en av svagheterna i avtalet: det blir upp till varje land att göra vad man vill och den som missköter sig kan inte straffas.
Men i dessa juletider bör vi ändå få någon signal om något hoppfullt. Och detta kommer från just en av Kanadas provinser, Quebec, som nu tycks vilja ingå ett avtal med Kalifornien, en av de relativt klimatprogressiva staterna i USA. Avtalet är ett handelsavtal liknande EU:s ETS, d.v.s. handel med utsläppsrätter. Man sätter en begränsning på utsläppen och tillåter sedan en handel mellan industrierna för att på så vis stimulera energieffektiviseringar och minskade utsläpp. Kanske är det just sådana initiativ som krävs för att rädda klimatet när vi inte verkar lyckas den globala förhandlingsvägen.
Lämna ett svar