Kom verkligen freden till Sudan med oljan? Ja, om man ska tro Ian Lundin, ordförande i Lundin Petroleum så är det precis så det är. I en intervju i P1-morgon den 21 mars säger Ian Lundin att man inte kan ignorera det faktum att freden kom till Sudan först sedan oljan började utvinnas. För de flesta andra är detta en fullständigt absurd bild. Chevron var det första västerländska oljebolag som började borra i Sudan. Det var på slutet av 70-talet. Inbördekriget startade upp igen i början på 80-talet och pågick ända fram tills det första accepterade fredsavtalet slöts 2005. Från det att ”oil started producing”, som Ian Lundin säger i intervjun, tills något man kan kalla fred kom till södra Sudan rådde alltså drygt två decennier av grymt inbördeskrig.
Frågorna som Lundin Petroleum vägrar svara på i detalj, och anklagelserna som de avfärdar som ”ogrundande och orättvisa” rör den roll som bolaget hade i de väldokumenterade brott som begicks av de stridande parterna under det inbördeskriget. Där banden mellan oljeutvinningen och inbördekrigets grymheter är redovisade i detalj av källor som Amnesty international, Human rights watch, Christian Aid, ECOS och FN:s specialrapportör Gerhard Baum. Efter att ha rest i de områden där det Lundin-ledda konsortiet sökte olja, block 5A, säger Baum:
”During my visit I gathered further evidence that oil exploitation leads to an exacerbation of the conflict with serious consequences on the civilians. More specifically, I received information whereby the Government is resorting to forced eviction of local population and destruction of villages to depopulate areas and allow for oil operations to proceed unimpeded.”
Om Lundin menar att de – trots att de under åren 1997-2003 hade verksamhet i det området – inte märkte något av stridigheterna, inte såg några brända byar, inte hade något att göra med de stridande parterna, utan enbart bidrog till fred och utveckling faller bevisbördan tungt på dem själva. Det borde ligga i Lundin Petroleums intresse att sakligt redovisa i detalj hur de bidrog till fred. Och de borde redovisa i detalj vad som inte stämmer i de ovan länkade rapporterna. Hittills är allt vi har svepande och generella kommentarer om deras oskuld och absurditeten i anklagelserna samt ett personporträtt av deras far Adolf H Lundin i en debattartikel i DN:
”Vi är övertygade om att vi – genom att vara en ansvarsfull och aktiv investerare – är en del av en utvecklingsprocess som bidrar till att göra livet lättare för människorna i Etiopien, Sudan och Demokratiska Republiken Kongo. Det finns mängder av praktiska exempel på detta, men i stället för att redovisa dem i detalj tror vi att det är mer meningsfullt att ta en närmare titt på den anmärkningsvärde man som skapade företagsgruppen som bär vår familjs namn.”
Det är utomordentligt svårt att hålla med om det påståendet. Anklagelserna som riktats mot Lundin rör alltså delaktighet i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten – för att citera den tidigare i texten länkade ECOS-rapporten: ”ECOS believes that Lundin, Petronas and OMV, as a matter of international law, may have been complicit in the commission of war crimes and crimes against humanity.” Och istället för att i detalj redovisa på vilket sätt detta är grundlösa anklagelser och på vilket sätt bolaget bidragit till att göra livet lättare för människorna i Sudan så väljer man att prata om pappan. Det är både anmärkningsvärt och arrogant. Anmärkningsvärt som mediastrategi, och arrogant mot de tusentals människor i Sudan som drabbats till följd av inbördeskriget och oljeutvinningen och som väntar på svar.
Frågan är dock hur länge Lundins strategi håller. Inför årsstämman i maj ställer nu de institutionella ägarna allvarliga frågor till bolaget. Samtidigt presenteras nu nya uppgifter kring Lundins kopplingar till inbördeskriget i Sudan i Aftonbladet – som idag publicerar detaljerna i ett meddelande från regeringen i Khartoum till milisledaren Paulino Matip som utlovar oljepengar för att rensa området för oljeutvinning. Och i Expressen skriver Bengt Nilsson, som under kriget reste i området med Ian Lundin, en debattartikel med rubriken ”Lundin Oil anlitade visst barnsoldater”.
I slutändan handlar det om vilket företag Lundin Petroleum vill vara nu, och det är också budskapet i den intervju i P1-morgon jag gjorde i onsdags morse. Att försöka sopa historien under mattan är ingen hållbar strategi eftersom det är svårt att se att storägarna kommer köpa det. Lundins huvudsakliga verksamhet nu är dessutom förflyttad till Norge – ett land som är känt för sitt engagemang för fred. Hur länge kommer den norska regeringen tillåta ett företag med liknande obesvarade anklagelser i bagaget fylla de norska medborgarnas kassakistor? Och som sudankännaren Johan Brosché frågar i sin debattartikel i DN – ”Varför ska allmänheten tro på Lundingruppens version?”
De mest välrenommerade oberoende granskarna – FN, Amnesty, Human Rights Watch, som går att få tag på har redan avgivit sina detaljerade rapporter. Mot det står Ian Lundins betygande av sitt eget företags oskuld. I potten ligger en fredlig utveckling i Sydsudan och den rätt till kompensation för katastroferna som drabbade människorna där under kriget till följd av oljeutvinningen och vilken är en bärande komponent i fredsavtalet. Där har även Sveriges regering en viktig roll att spela. Frågan är bara vilken roll? Vi väntar fortfarande på svar.
Henrik Fröjmark
Handläggare för företags ansvar
Lämna ett svar