I snart två veckor har klimatförhandlingarna i Bonn varit låsta kring en fajt över dagordningen. Eller rättare sagt, det nya förhandlingsspår som beslutades i Durban har varit låst medan man fortsatt förhandlingarna i Kyotoprotokollet (KP) och det som vi i Sverige ibland kallar konventionsspåret (LCA). Och låsningen är denna gång inte främst mellan i- och u-länder utan nu står u-landsgruppen G77 splittrad.
Bråket går kort ut på följande: I Durban i december (COP17) beslutades om att upprätta en arbetsgrupp (ADP) som har till uppgift att förhandla fram ett globalt bindande avtal som ska träda i kraft senast 2020 och som ska omfatta alla länder. Ett krav från Småöstaterna (AOSIS på klimatlingo) och de minst utvecklade länderna för att gå med på denna nya arbetsgrupp var att man även beslutade om att aktivt arbeta för att höja ambitionerna om utsläppsminskningar före 2020. En sådan höjd ambitionsnivå är helt nödvändig om vi ska ha någon chans att hålla oss under två graders uppvärmning.
Åtagandena fram till 2020 har hittills förhandlats i KP- och LCA-spåren, och eftersom dessa två förhandlingsgrupper inte hann avsluta sitt arbete i Durban beslutades även att förlänga deras mandat ytterligare ett år för att förhoppningsvis kunna lägga ner dem i Qatar (COP18) i december.
Det är nu det börjar bli krångligt och det är nu det börjar bli viktigt att uttyda besluten från Durban. I Bali, (COP13 2007), lyckades man enas om Balimandatet som går ut på att få de utvecklade stater som stod utanför Kyotoprotokollet, i princip bara USA då, att ta på sig utsläppsminskningar som motsvarar de som görs utav Kyotoländerna. Mandatet syftar även till att låta utvecklingsländerna att ta på sig frivilliga utsläppsminskningar som ska bekostas av i-länderna. Det viktiga här är att man behållit den uppdelning mellan länder som skedde redan vid klimatkonventionens bildande 1992 med i-länder med bindande åtaganden (här kallade Annex I-länder), och utvecklingsländer med frivilliga, ickebindande åtaganden (icke-Annex I-länder). I och med beslutet i Durban är tanken att alla länder kommer omfattas av samma bindande avtal från 2020, dock med betydande skillnader i åtaganden beroende på hur mycket man släpper ut och hur rikt landet är.
Förra måndagen då ADP skulle anta dagordningen för sitt arbete stod punkten om en arbetsplan för att öka ambitionerna i utsläppsåtaganden med. Detta kan tyckas bra men nu protesterade Kina högljutt, med stöd av en liten grupp medelinkomstländer. Protesten går ut på att detta arbete inte ska ske under Durbanarbetsgruppen, utan att det arbetet ska ske i KP- och LCA-arbetsgrupperna. Samtliga Annex I-länder plus AOSIS och LDC stödde dock dagordningen som den var presenterad. Varav denna oheliga allians där USA och de minst utvecklade länderna står på samma sida?
USA (liksom Kanada, Ryssland och Japan som säger sig vilja lämna Kyotoprotokollet) tycker inte om det krav som finns på Annex I-länderna om likvärdiga åtaganden under Balimandatet som de som ”Kyotoländerna” har, medan icke-Annex I-länderna, däribland Kina, slipper åtaganden. För de minst utvecklade länderna är å andra sidan snabba globala utsläppsminskningar det viktigaste och eftersom de, även under Durbanplattformen, förmodligen slipper bindande åtaganden är det givetvis viktigt att se till att medelinkomstländerna, som nu har stora utsläpp, också börjar minska dessa.
För de nyligen industrialiserade ländernas del är det dock viktigare att behålla den nuvarande ordningen där de, i kraft av att vara icke-Annex I-länder, slipper bindande åtaganden. Samt att de, vilket är det kanske viktigaste argumentet, gärna påpekar att Kyotoprotokollet är det enda bindande avtal vi har och att vi givetvis måste fortsätta arbetet med att höja ambitionerna där.
I kväll är det kallat till ett extrainsatt möte där man förhoppningsvis ska komma till någon form av kompromiss beträffande dagordningen. För oavsett hur det går vill alla att vi snabbt kan komma igång med förhandlingarna även inom ADP och i morgon avslutas denna tvåveckors-förhandlingsomgång i Bonn.
Jacob Risberg
Policyhandläggare för klimatfrågan
Lämna ett svar