Frågan om ”storskaliga markinvesteringar” (om man har en positiv grundinställning till fenomenet) eller ”land grabbing” (om man har en mer kritisk inställning) diskuteras intensivt i en rad sammanhang dessa dagar. På mindre än en vecka har det i Stockholm arrangerats tre seminarier som på olika sätt berör dessa frågor.
Bakgrunden är dels att investeringarna i jordbruksproduktion i Afrika behöver öka, efter att sektorn har försummats i decennier, dels att det nu sker mer investeringar men att dessa ofta innebär att stora markområden arrenderas eller säljs till utländska investerare. Detta har i många fall lett till att lokalbefolkningen förlorat tillgången till mark, vilket har lett till en rad anklagelser om så kallad land grabbing eller ”markrofferi”.
Den 25 maj hölls ett lunchseminarium om land grabbing hos Kooperation utan gränser med gäster från organisationer i Uganda, Paraguay och Moçambique. Den 28 maj ordnade Sida ett heldagsseminarium under rubriken ”Land Related Investments in Africa. What Does Good Look Like?”. Seminariet ordnades inom ramen för Sidas satsning på näringslivsbistånd, B4D. Sida vill som tidigare stödja uppbyggnaden av statliga institutioner som ökar chansen att de investeringar som görs får en positiv effekt för landet (förbättrad lagstiftning, lantmäterier m.m.) och det civila samhället i dess roll som ”watchdog”. Men nu vill de också samarbeta direkt med företag. Det duger inte att stå vid sidan om och vänta på att länderna har perfekt kapacitet att hantera investeringarna, vi måste engagera oss direkt i de investeringar som görs, så att utvecklingsnyttan av dem blir större, resonerade de på seminariet och i en debattartikel i Expressen samma dag.
Med seminariet försökte Sida ringa in vad som är en ”bra” investering. Ett av de goda exempel som lyftes fram var bolaget Addax sockerrörsplantering i Sierra Leone, som stöds av bland andra Swedfund. Det är just det projekt som i P1:s rapportering i början av maj kallades för land grabbing. Medierapporteringen bemöttes inte vid presentationen, utan projektet framstod på många sätt som ett idealexempel. Hur kan samma projekt ge så diametralt olika bilder? Är det i sig ett tecken på hur svårt det är att som utomstående och mäktig aktör komma in i ett lokalt sammanhang och navigera mellan lokala aktörer, med olika makt och intressen?
Ett förslag till hur markinvesteringar skulle kunna ge mer nytta lokalt, som diskuterades under dagen, var att lokalbefolkningen och regeringen blir delägare i produktionen, så att en större del av de framtida vinsterna stannar i landet.
Ett annat – som ursprungligen lär komma från Internationella valutafonden IMF – var att regeringarna borde satsa mer pengar på att utveckla den grundläggande infrastruktur som behövs men som företagen ofta tvingas göra själva idag (alltifrån att bygga vägar och sjukhus till att hitta på nya legala instrument, som i Sierra Leone). Om de gör det så kan de locka till sig investeringar utan att behöva erbjuda de extremt generösa skattelättnader som de ofta lockar med idag. Det skulle ge mycket mer vinster till landet i längden.
Ett enkelt men viktigt påpekande gjordes i början av seminariet: det är mycket dyrt att investera i jord- eller skogsbruk och inte självklart lätt att få lönsamhet. Detta enkla faktum leder till ett ifrågasättande av det grundläggande antagandet bakom argumentationen för storskaliga investeringar: att storskaliga investeringar behövs för att öka effektiviteten i det afrikanska jordbruket. Vi är många som länge argumenterat för att produktiviteten i jordbruket kan ökas genom att i stället arbeta med de småskaliga odlarna. I själva verket tenderar småskaliga odlare att i vissa avseenden vara effektivare än storskaliga.
Ett tecken på att storskaliga investeringar kanske inte är rätta vägen att gå för Afrikas jordbruk kom vid ett seminarium om Africa Enterprice Challenge Fund (AECF) på Sida den 30 maj. På en direkt fråga om hur fonden ser på storskaliga investeringar kontra företag som samarbetar med småskaliga bönder svarade fondens ansvarige: Vi finansierar i regel inte storskaliga farmer, eftersom det ger för små fördelar för människorna på landsbygden. Däremot stöder AECF investeringar runtomkring storskaliga odlingar, som gör att nyttan av dem sprids till fler.
Sida har anslagit 130 miljoner kr i AECF, pengar som ska fördelas som bidrag till privata jordbruksinvesteringar i ett antal postkonfliktländer. AECF ger lån och bidrag till företag som gör investeringar som ger ökade inkomster och försörjningsmöjligheter på landsbygden i Afrika. Det kan handla om allt från företag som arbetar med jordbruksteknik och utsäden till jordbruksföretag, kooperativ, exportörer och företag som gör de möjligt att skicka pengar med mobiltelefoner.
För den som vill fortsätta följa frågorna om markinvesteringar finns det ytterligare tre möjligheter den 14e juni. Då hålls ett lunchseminarium i riksdagen, ett öppet kvällsseminarium i Stockholm och ett seminarium i Västerås angående den skogsinvestering i Moçambique som uppmärksammats i bland annat tidskriften Filter.
Lämna ett svar