Ända sedan jag hörde nyheterna om att Colombias president Manuel Santos har inlett förberedande samtal för att kunna inleda fredsförhandlingar med FARC-gerillan har jag känt mig lycklig! Är fred i Colombia möjlig? Jag vet; fred har förhandlats i Colombia med nästan samma periodicitet som landet har bytt president. De flesta presidenter i Colombias nära historia har gjort ett försök att få sitt namn att gå till historien som den som lyckades förhandla fram ett fredsavtal.
Trots det kan jag inte låta bli att hoppas att det nu kan vara möjligt att skapa fred i Colombia.
Visst är utmaningarna som ska hanteras under en fredsprocess i Colombia stora. Även om nyheterna om att regeringen och Farc-gerillan är beredda att sätta sig vid förhandlingsbordet tas emot med glädje i stort hörs också skeptiska röster.
Några av de stora frågor som diskuteras är: Hur ska själva fredsprocessen se ut? Hur ska de brott som stridande parter har begått mot mänskliga rättigheter hanteras? Kommer grundorsakerna till konflikten, där den sociala, ekonomiska och politiska ojämlikheten finns i botten, hanteras?
Fram tills nu har inga kvinnor nämnts bland dem som kommer sitta med i de inledande diskussionerna eller fredsförhandlingar. För någon vecka sedan tecknade Carsten Jensen bilden av Colombia som en man med vapen i hand, men om en hållbar fred ska kunna skapas i Colombia måste kvinnorna ( i enlighet med FNs resolution 1325) finnas med direkt vid förhandlingsbordet. De måste också inkluderas i själva fredsprocessen. Inga representanter från ursprungsfolk har ännu nämnts bland möjliga deltagare vid förhandlingsbordet. Civilsamhällesorganisationer har hela tiden lyft fram vikten av att en fredsprocess i Colombia måste involvera breda lager av samhället för att diskutera grundorsaker och åstadkomma en bred förankring av processen i samhället. Om förhandlingarna genomförs i Norge är det möjligt att titta på tidigare erfarenheter till exempel från när Guatemalas fredsfördrag förhandlades fram där under 1990-talet.
Under Colombias mycket utdragna konflikt har fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter begåtts. Miljontals människor har tvingats på internflykt och när jag möter människor som berättar oerhörda historier om övergrepp de själva eller medlemmar i deras familj har utsatts för, förundras jag över deras lugn och med vilken vardaglighet de berättar om det. De jag har mött har det gemensamt att de vill berätta; de vill inte tystas eller att det som har skett bara ska falla i glömska; man måste prata om de massakrer, sexuella övergrepp och andra övergrepp som har begåtts. I dagsläget innebär det ofta en risk för livet att berätta om övergrepp man har utsatts för och att kräva upprättelse för det som har skett.
Den lagstiftning för övergångsrättvisa som upprättades när de paramilitära grupperna deltog i avmobiliseringsprocessen mellan 2003-2005 har lett till ytterst få fällande domar. Fortfarande väntar 2000 före detta paramiltärer på rättegång och än har bara sju fällande domar beslutats.Colombias regeringar har tidigare inte varit intresserade av att upprätta någon nationell sanningskommission. Under avmobiliseringsprocessen av paramilitären har staten istället utarbetat sin egen version av försoningsprocess som har letts av staten. Den nationella kommissionen för gottgörelse och försoning (Comisión Nacional de Reparación y Reconciliación – CNRR) har till exempel publicerat partiella rapporter om stora massakrer men där omfattningen, systematiken och helheten har gått förlorad. De människor som utsatts för övergrepp av militär och andra statliga myndigheter har uteslutits från processen. Det enda sätt för dem att få rättvisa har i många fall varit att driva ärenden genom hela nationella rättsssystemet för att sedan gå vidare till det interamerikanska systemet: ett utmattande och långdraget förfarande. Ett fredsavtal med gerillarörelsen FARC måste innefatta ett ramverk för övergångsrättvisa som tillgodoser offrens rätt till sanning, rättvisa och reparation.
Jordfrågan och andra frågor som relaterar till den orättvisa fördelningen av resurser och makt i Colombia och som handlar om grundorsakerna till konflikten i Colombia måste behandlas under fredsförhandlingarna om en fred ska kunna bli hållbar. Den lagstiftning som upprättats och som erkänner offrens rätt att återfå sin mark är viktig, men det är ytterst oklart hur den ska kunna implementeras.
Snart besöker Maria del Carmen Sverige. Hon är med i Asociación agropecuaria las Galaxias – en lokal småbondeorganisation från Arauca som Svenska kyrkan stödjer genom sitt samarbete med LWF Colombia. Hon kommer under ”Världens fest” berätta om sitt liv som småbonde med försörjningsansvar för fyra barn och tre barnbarn. Hon bor på landsbygden i Arauca; en av de regioner i Colombia som drabbats allra hårdast av konflikten. Hon driver ett småskaligt jordbruk för sin och sin familjs försörjning och kämpar för att kunna stanna kvar på sin jord. Gerillan finns hela tiden i närheten och stridigheter mellan militär och FARC eller ELN är närmast vardagsmat.
Arauca är bördigt och rikt på naturresurser av olika slag. Här finns Colombias största oljefyndigheter. Allt sedan de upptäcktes har Aracua varit en av de områden där konflikten är som mest intensiv.
Vad har Maria att säga om möjligheterna till fred och hur tror hon att en fredsprocess måste se ut för att vara hållbar?
Sofia Nordenmark
Lämna ett svar