Kvällens Why Poverty-film Land Rush handlar om de markkonflikter som kan uppstå när intresset för att investera i Afrikas jordbruk ökar. En fullsatt förhandsvisning på Filmstaden i Stockholm i går kväll och ett efterföljande panelsamtal visade tydligt hur viktiga, och samtidigt komplexa, de här frågorna är. Filmen visar vad som kan hända i mötet mellan parter som alla har intressen i ett visst markområde, men helt olika förutsättningar:
– Investerare som har förhoppningar om framtida vinster från storskalig jordbruksproduktion i områden med goda naturliga förutsättningar för odling men total brist på infrastruktur och utveckling. Förhoppningarna om framtida vinster triggas av de senaste årens höga livsmedelspriser.
– Regeringar som hoppas att internationella investeringar ska föra med sig industriell utveckling och arbetstillfällen.
– Lokala bönder som är helt beroende av marken för sitt jordbruk. De är ofta marginaliserade i samhället och har små möjligheter driva sina egna intressen i relation till företag och myndigheter.
Jordbruket har i decennier försummats av såväl biståndsgivare som regeringar, så i grunden är det positivt att intresset ökar för att satsa på att utveckla jordbruket i Afrika. Storskaliga investeringar behöver inte leda till land grabbing (markrofferi). Men det finns alltid stora risker när så ojämlika parter möts.
Hur genomför man konsultationer med lokalbefolkningen som leder till att dessa verkligen får inflytande över viktiga beslut? Hur undviker man att projektet lierar sig med lokala makthavare som har intresse i att projektet genomförs, medan man kör över människor som har lite att vinna men mycket att förlora på projektet? Hur undviker man att investerarens behov att snabbt få fram alla tillstånd inte leder till att man forcerar processer som måste få ta tid för att göra ett folkligt deltagande möjligt?
Erfarenheten visar att det ofta är investeraren som drar det längsta strået i förhandlingarna om villkoren för investeringarna. Ett tydligt exempel på detta är två delar av det föreslagna avtalet för projektet som visas i filmen: Dels garanterar regeringen företagets tillgång till vatten genom att prioritera företaget före andra vattenanvändare, dels skyddas investeraren mot eventuella framtida förändringar i landets lagstiftning, exempelvis vad gäller arbetsrättslagstiftning eller miljö (se sid 249-250 i en färsk fallstudie från FAO).
Sockerodlingsprojektet i filmen har avbrutits, och vi vet inte om det skulle ha lett till land grabbing. Kanske skulle den del av projektet som handlar om att bolaget ingår avtal med lokala bönder om att köpa sockerrör från dem (s.k. kontraktsodling) faktiskt ha lett till förbättringar för människor, kanske inte.
Projektet i filmen lades ner, vilket faktiskt inte är helt ovanligt. Det har visat sig vara mycket dyrare och svårare att utveckla storskaliga jordbruksprojekt i utvecklingsländer än vad många investerare föreställt sig. Det är inte bara svårt att genomföra dem på ett acceptabelt sätt ur ett socialt och miljömässigt sätt, utan också rent finansiellt. Detta är i sig kanske ett vittnesbörd om att storskaliga jordbruksinvesteringar inte kan bli en huvudstrategi arbetet för att utveckla Afrikas jordbruk. I stället för att utifrån en investerares perspektiv fråga sig ”var kan vi bäst starta en viss produktion?” bör man kanske utgå ifrån en plats och de människor som lever där. Vilka problem och behov har människorna här? Vad vill bönderna? På vilket sätt kan man förbättra produktionen i jordbruket?
Man kan i båda fall komma fram till att man ska satsa på att odla sockerrör, men förutsättningarna för att det ska bli en satsning som är socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar ökar sannolikt om man utgår ifrån böndernas perspektiv.
Gunnel Axelsson Nycander
Lämna ett svar