Statliga Vattenfalls äventyr i Afrika skulle förse företaget med billig biomassa att elda europeiska kolkraftverk med, och därmed erbjuda en genväg till lägre koldioxidutsläpp. 2010 köpte man 30 % av Buchanan Renewables och deras gummiträdsverksamhet i Liberia. Biståndslänkade riskkapitalbolaget Swedfund stod för en tredjedel av de 30 miljoner euro affären kostade. Tanken var att för utom att göra bra affärer så skulle Vattenfall och Swedfund genom affären bidra till Liberias långsiktiga utveckling. De storslagna planerna presenteras i denna video om Vattenfalls köp 2010, där 2015 anges som det år då man ska ha nått full exportkapacitet. Vidare understryks att Vattenfall gjort mycket noggranna analyser om projektets miljö- och CSR-aspekter.
Men bara två år senare, i maj 2012, köpte Vattenfall hastigt ut både Swedfund och sig själva ur projektet. I den rapport Swedwatch tillsammans med Svenska kyrkan och Naturskyddsföreningen släpper idag, Cut and Run, visas hur det hastiga uttåget ur biomassaprojektet lämnade liberiska gummiträdsplantager skövlade på träd, småskaliga skogsbönder utan intäkter och dricksvattnet för lokalbefolkning förstört. Dessutom förlorade Vattenfall drygt 1,3 miljarder på affären.
Hur kunde det gå så fel? Ett av Europas ledande energibolag, till 100 % ägt av den svenska staten, och med tydliga hållbarhetsriktlinjer i sina styrdokument, tillsammans med Swedfund – ett av den svenska biståndspolitikens flaggskepp – som enligt sin programförklaring erbjuder ”riskkapital, kompetens och etableringsstöd för investeringar på nya tillväxtmarknader” med syfte att ”skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor”. Det borde borga för hållbarhet och långsiktighet. Eller?
Till tidningen Omvärlden säger Vattenfalls Ivo Banek att de blev förvånade över hur svårt det var att vara verksam i Afrika, och att affären helt enkelt inte lönade sig, ”vi kan inte Afrika. Vi är ett europeiskt företag.”
Swedfund, som däremot har som uppgift att hjälpa till med just den kunskapen som Vattenfall säger sig sakna, anger i sitt svar på rapporten att de litade på Vattenfalls bedömningar av projektet, och att de inte gjorde egna analyser utan istället studerade Vattenfalls bedömningar noga. Swedfund menar att de inte hade något val när Vattenfall ville avsluta. Båda bolagen säger att allt som hände efter uttåget är utanför deras ansvar, vilket motsägs av OECD:s Guidlines for Multinational Corporations (andra kapitlet, paragraf A12) eftersom effekterna uppstod i direkt anslutning till deras beslut att dra sig ur.
Idag säger Vattenfall som en kommentar till rapporten att de inte kände till hur det blivit för bönderna som lämnades med igenväxta planteringar. ”Men är det så, så är det naturligtvis beklagligt”, säger bolagets Sverigechef.
”Olyckligt”, ”beklagligt”, ”vi hade velat stanna längre”, ”svårare än väntat”, ”majoritetsägarnas ansvar”. Reaktionerna och kommentarerna från de inblandade i det misslyckade projektet pekar alla någon annanstans, i fjärran. Det är helt enkelt inte acceptabelt. I en debattartikel på SvD Brännpunkt idag poängterar vi svenska organisationer som står bakom rapporten det orimliga i att statliga aktörer bidragit till sådan effekter med sin verksamhet som rapporten belyser utan att ta fullt ansvar för det. Och att de i stället snarast rycker på axlarna och säger att ”vad kan vi göra, det var en dålig affär, vi hade goda intentioner”.
Det som nu behövs är en grundlig systemutredning av hur den här typen av projekt genomförs. De analyser och förhandlingar som föregick de olika besluten i affären vill varken Swedfund eller Vattenfall lämna ut med hänvisning till affärssekretessen, vilket gör den nödvändiga efteranalysen svår. Därför efterlyser vi också i våra rekommendationer tydliga ägardirektiv kring due diligence, riskanalyser, och tydliga exitstrategier. Och kanske framför allt – transparens.
Även om det är en anmärkningsvärt usel affär av Vattenfall att förlora 1,3 miljarder på sitt afrikanska äventyr så är det en ekonomisk förlust som inte blir mer än en trist not i bolagets kvartalsrapport för januari-mars 2012. Ägaren, svenska staten – det vill säga du och jag, levereras årligen betydligt större vinster än så från Vattenfalls verksamhet. För flera liberiska bönder blev det katastrofala följder. Därför måste denna granskning fortsätta. Företag kommer även fortsättningsvis att vara nyckelaktörer i en framtida hållbar utveckling i länder som Liberia. Just därför måste vi lära oss av den här typen av havererade projekt och vara tydliga med de utmaningar som det innebär att investera långsiktigt i postkonfliktländer. Misstag kommer fortsätta ske, men de får inte hanteras så här aningslöst i framtiden.
Henrik Fröjmark,
handläggare för företags ansvar på Svenska kyrkan och ordförande i Swedwatch
Lämna ett svar