När detta skrivs närmar sig klockan midnatt New York-tid efter en lång dag av förhandlingar om ett nytt globalt vapenhandelsavtal – ett Arms Trade Treaty. Till största delen har dagen innehållit olika formella inlägg från delegationerna som vill att avtalstexten skall ändras åt ena eller andra hållet. En i grunden ganska långtråkig process. Mer intressanta har de stängda sessionerna troligen varit där representanter från delegationerna försökt att jobba fram kompromisstexter som kan leda till konsensus i de olika delar där det finns skilda uppfattningar. Från dessa har vi fått sporadiska informationer från suckande delegater om att ”det går trögt”, ”vi står långt ifrån varandra”. Bl.a fick vi höra att ett av förslagen var att ta bort hållbar utveckling som ett av de kriterier som man ska bedöma exporttillstånd emot, vilket förstås gjorde oss bestörta, eftersom detta är något som många strävat efter. Men mest intressant av allt är vad som pågått i mötesordförande Woolcotts huvud, och i de informella samtal han antagligen haft då han inte varit i förhandlingsrummet – och det är 2/3 av tiden idag. Om detta vet vi ingenting, utan kan endast spekulera att det handlar om att få alla ombord, och antagligen med särskilt fokus på P5-gruppen, dvs de 5 främsta vapenproducenterna (USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina).
Från kyrkornas och civila samhällets perspektiv har de två senaste dagarna handlat väldigt mycket om att försöka förstå den informella dynamiken och agera utifrån denna; hålla dialogen uppe med alla delegationerna för att uppmana till förbättringar i avtalet; skapa stöd för olika länderinitiativ till starkare skrivningar i plenum samt skapa publikt och medialt tryck genom artiklar, sociala medier, gospelkör, bönegudstjänster mm.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så är den senaste avtalsversionen en stor besvikelse. Den liberianska delegationen menade i sin framställning under tisdagen att utkastet främst lyfter fram vapenexportörernas perspektiv på bekostnad av de människor som verkligen drabbats av samma vapens effekter. Från Svenska kyrkans sida är detta ett stort problem, att de humanitära och människorättsliga aspekterna reflekteras på ett så ofullständigt sätt i själva avtalstexten, trots att det ska vara en hörnpelare i avtalet. Därför har ärkebiskop Anders Wejryd skrivit ett brev till utrikesminister Carl Bildt där han uppmanar Sverige att inte stödja ett avtal som inte uppnår sina mål, eftersom det riskerar att bara legitimera status quo.
Men nu väntar vi alltså på utkast tre som ska komma imorgon förmiddag. Väntan på vadå? Frågan är verkligen relevant eftersom det som ska presenteras är en ”take-it-or-leave-it”-text. Avgörandets stund är alltså kommen. Då får vi veta om FNs 193 medlemstater ska ta ställning till ett starkt avtal som räddar liv, eller ett svagt avtal som bara kommer att legitimera den okontrollerade, oansvariga och orättfärdiga handeln som pågår idag
Låt oss hoppas att ordförande Woolcott vågar välja bort minsta gemensamma nämnarens enkla utväg till att stå upp för ett avtal som etablerar ”högsta möjliga gemensamma internationella standard” för handeln med konventionella vapen och som stoppar spridningen till den illegala marknaden. För det är både hans jobb och vad en stor majoritet förväntar sig!
Niklas Eklöv, policyhandläggare för fred och mänskliga rättigheter
PS. Följ gärna twitterflödet #ArmsTreaty och tweetsen från @NiklasEklov eller fördjupa er i två rykande färska artiklar som sammanfattar läget på ett bra sätt: 1) om Afrikas perspektiv på ATT och konsekvenserna av den okontrollerade vapenhandeln i Afrika, av Dr. Matthew Bolton; 2) om att ATT riskerar att vara inaktuellt redan innan det skrivs under, av SIPRI. DS.
Lämna ett svar