Är det inte dags att bli förvånad?
Igår släpptes exportsiffrorna för Sveriges export av krigsmateriel för 2013 av Inspektionen av strategiska produkter (ISP). Exporten uppgår totalt till 11,9 miljarder kronor vilket är en ökning med 22 % jämfört med 2012 och närmar sig 2011 års rekordsiffror då Sverige var det land som sålde mest vapen i världen per capita.
Thailand är den enskilt största mottagaren genom försäljningen av JAS 39 Gripen (3319 Mkr). Övriga länder i topp 5 är USA (1206 Mkr), Norge (962 Mkr), Saudiarabien (750 Mkr) och Indien (709 Mkr). Tillsammans står dessa 5 mottagarländer för 58 % av den svenska krigsmaterielexporten. Noterbart är att länder som Bahrain, Förenade Arabemiraten, Egypten, Israel, Oman och Ukraina som på olika sätt bryter mot centrala demokratiska värden och kränker mänskliga rättigheter och folkrättens principer fortsätter att vara mottagare av svenskt krigsmateriel.
ISP:s generaldirektör kommenterar ökningen i Sveriges radio att det inte är förvånande då det är stora vapensystem som får genomslag i statistiken. Det är också fortsatt ekonomisk kris i EU-området som gör att exporten till övriga världen ökar.
Att ISP som ansvarig myndighet inte är förvånade är förstås inte förvånande. Men vad som borde förvåna de flesta övriga är:
- att exporten till stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter fortsätter, och att den ökar över tid. Detta sker trots att riksdagen i kölvattnet efter den s.k. Saudi-affären tagit beslut om att lagstiftningen för export till icke-demokratier måste skärpas
- att Sverige fortsätter att exportera till länder där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand.
- att Sverige över tid exporterar vapen till allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.
Hur har det blivit så här?
Fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling är kärnvärden för Sveriges utrikespolitik. Det framgår både av regeringens utrikesdeklaration som presenterades förra veckan och i Sveriges politik för global utveckling (PGU) som är ett av de viktigaste styrdokumenten för svensk utrikespolitik. Så varför följs inte detta i praktiken när de svenska riktlinjerna tydligt slår fast att krigsmaterielexport inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”?
En talande bild av att den svenska exporten står i strid med Sveriges utrikespolitik är från Center for Global Development som årligen sammanställer ”The Commitment to Development Index”. Sverige ligger i topp när det gäller helhetsbedömningen av biståndet, men betyget dras ner på grund av Sveriges omfattande export till fattiga och icke-demokratiska stater. Inom delområdet ”security” får Sverige får sämst ranking av alla rankade stater.
När ISP eller ansvariga politiker får frågan om hur detta kan fortgå framförs oftast att export tillåts på grund av att det finns ”säkerhets- eller försvarspolitiska skäl” (Lag (1992:1300) om krigsmateriel). Kontentan är alltså att de säkerhets- och försvarspolitiska skäl (där också industripolitiska skäl tas in) prioriteras högre är de utrikespolitiska, trots att det ska råda samstämmighet.
Ärkebiskopen har vid flera tillfällen fört fram Svenska kyrkans oro över denna utveckling:
– Vapen ska inte säljas till länder där kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. Försvarsindustrins exportintressen ska inte ges företräde framför humanitära, demokratiska och människorättsliga bedömningskriterier i tillståndsprövningen. Sverige måste ha en samstämmighet mellan de högt uppsatta målen om att främja demokrati och mänskliga rättigheter och regleringen av den svenska vapenexporten.
Att denna tydliga målkonflikt tillåts fortsätta är förvånande, men det finns möjligheter att åtgärda problemen. Den tvärpolitiska riksdagsutredningen om krigsmaterielexport (KEX) har ett viktigt uppdrag att hitta sätt att skärpa regelverket så att de uppenbara målkonflikterna undanröjs. Endast så kan Sverige bli ett land som inte i första hand är världsledande på att sälja vapen, utan ett land som satsar både politiska och ekonomiska resurser för att verka för en fredlig, hållbar och rättvis värld. För detta krävs modiga politiker som vågar ta beslut som rubbar status quo. Men om detta ska ske behövs också ett ökat engagemang hos oss medborgare som vill se en ändring så att 2014 inte bara blir ett ”supervalår” utan också ett ”fredsår” – inte bara för att det är 200 år sedan Sverige senast var i krig, utan för att det var då fredspolitiken blev viktig för Sverige igen.
Lämna ett svar