Mäns våld mot kvinnor är fel. Om detta tycks världens ledare i internationella fora såsom FN vara överens. Åtminstone på pratnivå, och till en viss gräns.
Fortfarande finns många länder där våldtäkt inom äktenskapet inte klassas som ett brott och i en mängd länder är barnäktenskap lagligt eller socialt accepterat. Fortfarande finns otaliga länder där lagar för att skydda kvinnor mot mäns våld förvisso finns men inte implementeras, inte innebär något egentligt skydd, inte i det levda livet.
Världens ledare lever inte upp till sin skyldighet att stoppa detta våld. Våld i nära relationer är inte en privat fråga eller en familjefråga. Det är ett strukturellt våld och en samhällsfråga. Samhället måste ta ansvar för att bryta våldet.
Mäns våld mot kvinnor är kränkningar av de mänskliga rättigheterna men det är också en hälsofråga. Idag på världshälsodagen väljer jag att lyfta fram den aspekten.
Mäns våld mot kvinnor är inte ett problem som sker i vissa delar av världen eller i vissa delar av vårt samhälle. Förra året kom Världshälsoorganisationen (WHO) med en rapport som visar att var tredje kvinna har varit utsatt för fysiskt eller sexuellt våld av en partner eller sexuellt våld av någon som inte är deras partner. Var tredje kvinna i världen.
Våld mot kvinnor är enligt WHO ett folkhälsoproblem av epidemiska proportioner och som kräver akuta åtgärder. Förutom de direkta skadorna som den utsatta drabbas av såsom hjärnskakning, benbrott och tandskador så visar forskning att våldet också har långsiktiga hälsokonsekvenser. Kvinnor som utsatts för våld har en ökad självmordsrisk, är mer benägna att drabbas av kronisk smärta, fibromyalgi, mag-tarmsjukdomar samt att missbruka alkohol och droger. Våldet kan dessutom leda till att kvinnorna drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) vilket bland annat innebär en störning av balansen av stresshormon vilket ökar risken för autoimmuna sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar såväl som infektioner och cancer.
Det finns lovande program mot våld i nära relationer och de behöver utvärderas och användas i större skala. Framgångsrika förebyggande insatser innefattar, enligt WHO, bland annat att utmana normer som stärker mäns överordning och kontroll över kvinnor, reducera barns utsatthet för våld, reformera diskriminerande familjelagstiftning, och att stärka kvinnors ekonomiska rättigheter och tillgång till utbildning.
För att dessa brott mot mänskliga rättigheter, detta epidemiska folkhälsoproblem ska kunna stoppas krävs det att vi inte bara pratar om det utan att det får uttryck i konkret handling. Det krävs beslut om resurser, kunskap, krav och politiska påtryckningar som i långt högre utsträckning står i proportion till omfattningen av problemet. Vi får inte stanna vid de fina formuleringarna, vi måste investera för att uppnå förändring och då krävs verklig politisk vilja.
Annika Lindé
Handläggare för genus och teologi
Lämna ett svar