Lärdomar från en MR-aktivist i Pakistan
Strax innan jag ska åka ut till Islamabads flygplats efter en givande resa i Pakistan får jag och några svenska och norska kollegor möjlighet att möta juristen och MR-aktivisten Asma Jahangir som nyligen presenterats som en av 2014 års Right Livelihood Award (ibland kallat det alternativa Nobelpriset).
Hon är liten dam 60+ som kommer in i rummet där vi väntar, tittar försiktigt på oss och konstaterar lite torrt att hon till sist varit tvungen att skaffa sig en skottsäker bil eftersom hon hela tiden lever under hot efter att i över 30 år riktat kritik mot kränkande lagstiftning och brott mot mänskliga rättigheter oavsett vem som suttit vid makten.
Asma Jahangir i möte med Svenska kyrkan 1 okt 2014
Imponerade av hennes mod frågar vi vad som driver henne:
– Jag vet inget annat jag kan göra. Jag kan inte hjälpa det, men jag måste bara fortsätta. Det handlar inte om mod. Om jag skulle oroa mig så skulle det inte vara någon idé att fortsätta. För det handlar ju inte om mig som person som dom är ute efter, det handlar om vad jag engagerar mig för. Om jag bara slutar stå upp mot förtryck och övergrepp så skulle allt vara lugnt.
Hennes ögon blixtrar till och hon fortsätter beskriva sitt engagemang:
– Varje gång jag tänker på dessa små skolflickor som kidnappats i Nigeria [Boko Haram] och på de hemskheter de har fått utstå blir jag så upprörd att jag inte vet vad jag ska göra. Samtidigt som många miljarder dollar årligen investeras i säkerhet, militärt försvar och till och med atombomber, så kan man inte skydda dessa flickor. Det är jobbigt att inte kunna göra något härifrån. Men jag ska göra vad jag kan för att detta inte händer här. Tyvärr så finns det exempel på att flickors situation, särskilt i de västra delarna av Pakistan, blir alltmer utsatt. De nekas skolgång och frihet att röra sig i samhället. Vi har exempel på hedersmord och syraattacker. Jag har redan bestämt att jag måste åka dit för att undersöka saken, trots att jag blivit hotat med krav om att inte lägga mig i. Detta är den verkligt viktiga frågan för oss i Pakistan idag, inte protesterna som pågår mot sittande regeringen i Islamabad. Det är flickornas situation som borde få folk ut på gatorna.
Hur ser du på religionen och religiösa aktörers roll för mänskliga rättigheter?
– Religiösa aktörer kan spela en väldigt positiv roll för att stärka lokala samhällen och människors kunskap om sina sociala och ekonomiska rättigheter och stå upp för goda värderingar. Men jag har oerhört svårt för religiösa ledare som inte är ansvariga mot de människor som de ska tjäna och missbrukar sin makt för att uppvigla till hat och våld. Vi har sett många exempel i Pakistan där omvärldens vilja att skapa samarbete med religiösa aktörer fått motsatt verkan genom att istället stärka religiös extremism.
Vilka faktorer ser du som särskilt viktiga för att se en positiv förändring i Pakistan?
– Yttrandefriheten är central. Även om det funnits många kulturella tabun när det gäller mänskliga rättigheter så har jag och andra MR-aktivister utnyttjat möjligheten att t.ex försvara religiösa minoriteters rättigheter och ge rättshjälp i många fall där hädelselagstiftningen missbrukats. Men vi behöver också öppna upp vårt samhälle på många andra sätt och exponera vårt folk och våra politiker för positiva demokratiska exempel.
– Sen har jag lärt mig att förändring är möjlig. Det går att få framsteg när det gäller mänskliga rättigheter. Men du behöver uthållighet. När jag började tala publikt mot hedersmord så kritiserade alla mig och sa att det var omöjligt. Nu har parlamentet röstat igenom två lagförslag som båda kriminaliserar hedersmord. Förändring är möjlig!
– Förutom uthållighet och arbete bakom kulisserna måste man också ha rätt timing så att man kan få uppmärksamhet och opinionens stöd för den förändring man vill se. Man måste kunna påvisa svart på vitt när politiker bryter mot sina egna lagar. Dagens diktatorer har blivit väldigt skickliga på att spela ”the human rights game” så vi som aktivister måste alltid ligga steget före.
Vad betyder Right Livelihood-priset för dig?
– Det betyder oerhört mycket för mig och för alla som ägnar sina liv åt att stå upp för mänskliga rättigheter i Pakistan. Jag trodde att jag skulle börja varva ner, lämna över jobbet åt andra, men priset har verkligen gett mig en helt ny påfyllning av energi. Nu vill jag visa alla som trott på mig och stöttat mitt arbete att vi har mer att göra. Jag känner mig som 30 igen!
– Jag ser verkligen fram emot att komma till Sverige och jag vill utnyttja tillfället att visa att det finns många positiva krafter i Pakistan som står upp för mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Det är dessa krafter som vi måste tro på och både civilsamhället, kyrkorna och internationella beslutsfattare kan bidra med solidaritet, stöd och politisk påverkan.
PS. Följ länkarna för mer läsning om Asma Jahangir, Right Livelihood Award och Svenska kyrkans samarbete med RLA och engagemang för mänskliga rättigheter, demokrati och en möjliggörande miljö för civila samhällets organisationer. DS.
Asma Jahangir och Svenska kyrkans delegation i Pakistan fr vänster Margareta Koltai, Niklas Eklöv, Johan Hasselgren
Lämna ett svar