Årets Folk och försvar-konferens har just avslutats i Sälen. Ett antal internationell frågor av intresse har berörts: Ryssland och Ukraina-krisen, ebola som säkerhetshot, situationen i Mellanöstern och Sveriges nya internationella militära insats i Mali. Men som vanligt ligger den största tyngdpunkten på interna försvarspolitiska frågor. Så även i år då ett nytt svenskt försvarsbeslut diskuterades liksom samhällets generella krisberedskap och krishanteringskapacitet. Allt detta förstås mycket angeläget. Men här kommer fem frågor jag skulle vilja ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten framöver:
1. Religionens roll i internationell säkerhetspolitik – den bortglömda frågan. Världen är i chock efter det fasansfulla dådet mot satirtidningen Charlie Hebdo i Paris då 12 människor kallblodigt avrättades. Ännu finns mycket att reda ut kring motiv och gärningsmän. Men att det finns kopplingar till extremism med religiösa undertoner är högst troligt. Nicholas Kristof frågar sig i New York Times: ”Is Islam to blame for the Shooting at Charlie Hebdo in Paris?” Hans enkla svar är nej. Samtidigt är han tydlig med att det finns problem relaterade till religionen som den islamiska världen måste ta hand om. Lika tydlig är han att liknande problem finns i andra sammanhang där religiösa motiv stödjer terrorism, förtryck och misogyni (Balkan och Breivik tas upp som exempel). Detta måste fördömas. Samtidigt får vi akta oss så att vårt svar inte färgas av samma intolerans som den vi vill fördöma, menar Kristof.
En nyhet som inte fått samma genomslag är att den militanta terrorgruppen Boko Haram attackerat 16 byar och städer i nordöstra Nigeria med hundratals döda som följds. Totalt bedömer International Crisis Group att över 13000 människor dött i konflikten som räknas som en av de allvarligaste för det internationella samfundet att hålla ögonen på. Religionen är här en faktor, men ekonomiska, kulturella och politiska faktorer är minst lika viktiga.
Religionens roll i den internationella säkerhetsdiskursen behöver belysas och problematiseras mycket mer än vad som sker idag. Är det aspekter av religioner i egenskap av trossystem som i sig uppmuntrar våld eller är religion mer av ett instrumentellt medel för enskilda, grupper eller stater att uppnå vissa mål? Oavsett svar på detta är religion en viktig faktor som är starkt sammanflätad med etniska, politiska, sociala, kulturella och ekonomiska faktorer och denna pusselbit behövs för en heltäckande säkerhetspolitisk förståelse av vår omvärld. Exempel där detta är tydligt är t.ex. situationen i Mellanöstern, Ryssland-Ukraina och Pakistan-Indien.
För mig som kristen vet jag att tron i de allra flesta fall är en viktig drivkraft för fred, säkerhet och utveckling, där mänsklig och global gemensam säkerhet har en särställning framför nationell säkerhet. Viktiga frågor som Rikskonferensen (och liknande arenor på internationell nivå) borde ställa till kristna, muslimska, judiska, hinduiska och andra religiösa företrädare, liksom till forskare, debattörer och politiker, är hur vi bättre ska förstå religionens roll i ett säkerhetspolitiskt sammanhang och hur religionen och religiösa aktörer kan bidra till att stärka fred och säkerhet på lokal, nationell såväl som på global nivå. Jag är säker på att ärkebiskop Antje Jackelén gärna kommer till Sälen nästa år som en av de som bör finnas med i en sådan angelägen säkerhetspolitisk diskussion.
2. Klimatet som en global säkerhetsfråga. Vid förra årets Rikskonferens nämnde i stort sätt alla partiledare klimathotet som ett av våra främsta säkerhetshot framöver. De globala klimatförändringarna som ett viktigt säkerhetshot togs också upp i Försvarsberedningens ”Vägval i en globaliserad värld”. I en ny rapport har Pentagon identifierat klimatförändringar som en ”threat multiplier” för ökad terrorism. Jakten på billiga fossila bränslen (t.ex Arktis) kan i ett framtida scenario leda till konflikter när resurserna sinar, likaså tillgången på drickbart vatten, alltfler flyktingar flyr sina hem som en konsekvens av klimatförändringar vilket också påverkar säkerhetsläget i världen. Hur kommer det sig att man i Sverige inte kopplat ihop svensk säkerhetspolitik med klimatfrågan på ett tydligare sätt? Detta skulle behöva en separat diskussion. Inte minst då de globala klimatförhandlingarna inom ramen för UNFCCC står inför ett ödesår med målet att uppnå ett bindande avtal vid statspartsmötet i Paris i december.
3. Lärdomar av civil-militärt samarbete. Sverige har vid årsskiftet avslutat sin internationella militära insats i Afghanistan och satsar nu stort på internationellt humanitärt bistånd och utvecklingssamarbete. Samtidigt har en ny internationell insats inletts i Mali. I en twitter-diskussion med bl.a Urban Ahlin (s) och Desiree Pethrus (kd) efter förra årets Rikskonferens verkade det finnas politisk enighet om att en oberoende utredning av resultatet av Sveriges insats i Afghanistan var angelägen. Hittills har ingen sådan utredning gjorts. CONCORD-nätverket, där bl.a Svenska kyrkan ingår, framförde i sin rapport 2014 av hur väl regeringen genomfört den av riksdagen beslutade Politiken för Global Utveckling (PGU), följande rekommendation: ”Sverige bör besluta om en bred parlamentarisk PGU-utredning av hela Afghanistan-insatsen (2002-2013),som inbegriper såväl de militära som de civila och de integrerade insatserna”. Det är också angeläget att på en mer generell nivå diskutera hur militära insatser och bistånd bör relatera till varandra i ett utsatt säkerhetspolitiskt världsläge.
4. Skärpt regelverk för svensk vapenexport Saknas politisk vilja för att på allvar skärpa regelverket för svensk krigsmaterielexport så att Sverige inte fortsätter att exportera till icke-demokratiska stater? I vår är det fyra år sedan riksdagen beslutade om att vapenexport inte ska gå till diktaturer och att det behövs någon form av demokratikriterium i exportkontrollen. Den parlamentariska kommittén med det långrandiga namnet Krigsmaterielexportutredningskommittén (KEX) har nu flyttat fram sitt datum för att presentera sitt förslag från december 2014 till 15 april 2015.
Svenska kyrkan har vid ett antal tillfällen fört fram att frågan om svensk vapenexport i grunden är en central trovärdighetsfråga för Sverige. Menar vi allvar med att främja global fred och säkerhet, demokrati och utveckling, ja då måste Sverige också inom vapenexportområdet följa sina egna beslut om samstämmighet. Sveriges politik för global utveckling (PGU) från 2003 fastslår nämligen att ett rättighets- och fattigdomsperspektiv måste tillåtas styra alla politikområden. Idag finns det tydliga brister i denna samstämmighet (se PGU-Barometern) och krigsmaterielexporten är det område där detta är tydligast. När värderingar och praxis krockar, vad gör man då? I Sveriges fall har man bortsett från utrikes- och utvecklingspolitikens övergripande mål och fortsatt att exportera till:
- stater som saknar grundläggande demokratiska institutioner eller som kränker mänskliga rättigheter (tex. Saudiarabien, Thailand, Ukraina);
- stater där det pågår interna väpnade konflikter som t.ex Indien och Thailand;
- allt fler stater som räknas som utvecklingsländer (Human Development Index under 0,8), trots att EU:s gemensamma ståndpunkt rörande krigsmaterielexport (del av svensk lag) säger att hållbar utveckling måste beaktas.
Det finns stor politisk och folklig förväntan på att KEX-utredningen ska kunna leverera ett förslag som tydligt skärper den gällande nationella lagstiftningen, som verkningsfull hindrar export till länder i konflikt och icke-demokratier; som sätter mänskliga rättigheter och utveckling i första rummet (inte bara i vackra uttalanden) och som ökar demokratisk öppenhet och ansvarsutkrävande. Det handlar också om att slakta den heliga kon som heter följdleveranser. Nu kan exportbeslut som togs för över 30 år sedan fortsätta att generera följdleveranser, trots att situationen i det berörda landet drastiskt försämrats. Rikskonferensen kan förstås inte föregripa den parlamentariska utredningen men det viktigt att inte principiellt koppla försvarspolitiken till en svensk vapenexports vara eller inte vara, vilket alltför mycket sker nu. Rikskonferensen kan också initiera en principiell diskussion om det är förenligt med Sveriges övergripande syn på demokrati och mänskliga rättigheter att fortsätta militärsamarbetet med Saudiarabien. Detta är uppe för översyn och eventuell förnyelse under våren 2015.
5. Kärnvapennedrustning. Denna fråga har av den nya regering förts fram som en prioriterad global säkerhetsfråga och skulle behöva ta större plats i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Det är positivt att Sverige ställt sig bakom uttalanden om kärnvapens humanitära konsekvenser och har sagt sig föra en proaktiv politik inför översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT i maj i år. Men det återstår att se att det inte bara är retorik från Sveriges sida utan att man är redo att omsätta orden till konkret handling och internationella initiativ. Svenska kyrkan är engagerat i denna process genom Kyrkornas världsråds arbete för kärnvapennedrustning som i grunden handlar om att ur både ett humanitärt och folkrättsligt perspektiv verka för ett internationellt förbud mot kärnvapen.
Bonusfråga: Minskad illegal handel av vapen. På självaste julafton 2014 trädde det globala vapenhandelsavtalet Arms Trade Treaty ikraft efter över nästan 20 år av ihärdigt arbete av civilsamhällsorganisationer och diplomater. Läs här Kyrkornas världsråds uttalande. Avtalet är det första i sitt slag och syftar till att minska mänskligt lidande och stärka global fred och säkerhet genom att hindra illegal handel med vapen som skapar så stort lidande. Tidigare på denna blogg kan man läsa om processen som lett till denna fantastiska milstolpe. Nu är det dags för de stater som ännu inte anslutit sig att göra det. Här kan Sverige spela en konstruktiv roll genom att stötta länder att bygga upp effektiva exportkontrollmekanismer och lobba mot de stater som ännu står utanför. Men för trovärdigheten bör också Sverige på allvar skärpa sin egen vapenexport (se punkt 4 ovan).
Samlat för alla dessa frågor är att det behövs en breddad diskussion om vad säkerhet är, vems säkerhet som ska främjas och hur man gör detta långsiktigt. För Svenska kyrkans internationella arbete är utgångspunkten att det är mänsklig säkerhet som måste stå i centrum. Sverige skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll för mänsklig säkerhet och stödja initiativ för förebyggande av konflikter och fredsbyggande inom bland annat EU, FN och i det nordiska samarbetet. Här behövs det både mer ekonomiska resurser och kapacitetsutveckling av civila krishanteringsalternativ. Här är det också viktigt att försvarsdebatten inte tas som en isolerad svensk fråga. Den bör istället ses i ljuset av Sveriges politik för global utveckling så att den bidrar till ”fred, frihet och demokrati”, både i Sverige, i vårt närområde och globalt.
(Artikeln är en omarbetning av artikeln ”Säkerhetspolitiska frågor att beakta i Sälen” som publicerats på Folk och Försvars hemsida den 10 januari 2015)
Lämna ett svar