Det är en sak att läsa, skriva och lobba för en möjliggörande miljö/demokratiskt utrymme för civilsamhällesorganisationer, och en helt annan att leva den.
Jag är på arbetsresa i ett land i Afrika. Aldrig förr har jag känt att utrymmet och de mänskliga rättigheterna för oss i det civila samhället är så begränsade som där jag är nu. Aldrig har så många bett mig att behålla delad information för mig själv. Jag skulle vilja berätta för er om den fina kliniken som en av kyrkorna driver sedan trettiotalet, men jag tror inte att jag vågar. Jag är inte orolig för min egen skull, men för dem som lever och arbetar här dagligen. Jag vill inte riskera deras arbete, deras livsmöjligheter. Det finns en reell risk att de drabbas om jag som utlänning visar mitt intresse alltför öppet i detta land där de kristna är i minoritet. Här, där de kristna samfunden hukar och inte tillåts ha internationella samarbeten om de också innehåller finansiering. Här, där inga Visa eller Mastercard fungerar på grund av omvärldens embargo. Här, där väldigt många utländska enskilda organisationer blivit ”non grata” under de senaste åren. Här, där man inte ens får fotografera på gatan.
Om jag inte var rädd för repressalier skulle jag berätta för er om verksamheten innanför trädörren med den 85 år gamla, nu bleknande skylten, som ingen vill byta ut ”för att den visar vår historia”. Jag vill berätta om den systematiserade verksamheten, enkel och lättbegriplig, tydlig med färgkoder så att även den som inte kan läsa så bra kan förstå var man ska vända sig, var man ska vänta och vilken dörr man ska gå in genom när det är ens tur. Barn ses som extra viktiga här, tre dagar i veckan viks för barnen, föräldrar har en dag var. Sedan 2013 arbetar inga utlänningar här, det är inte längre möjligt.
I hela världen märker enskilda organisationer som vill verka för hållbara, trygga, demokratiska och rättvisa samhällen hur utrymmet att verka minskar. Restriktionerna ser olika ut, det kan vara omständliga och utdragna administrativa rutiner, lagar som reglerar finansiering och verksamhet eller till och med skrämsel och trakasserier. Läs gärna mer i ACT alliansens rapport från 2014, där finns djupstudier från Malawi, Zimbabwe, Rwanda och Colombia.
Det skulle inte behöva vara så här eftersom världens ledare gemensamt, i globala högnivåöverläggningar om biståndseffektivitet upprepade gånger tillerkänt civilsamhällesorganisationerna rätten att vara utvecklingsaktörer (Accra 2008, Busan 2011, Mexico 2014). FN:s special rapportör för mötes- och föreningsfrihet Maina Kiai betonar att en hållbar utveckling inte bara kan bäras av företag och ekonomiska åtgärder, det måste också finnas en frihet för det civila samhället, för engagerade människor att organisera sig, för att tillsammans bidra till utvecklingen i sitt eget samhälle. För att utvecklingsarbetet ska vara effektivt och bli långsiktigt krävs att aktörerna (stater, näringsliv och civilsamhällesorganisationer) samarbetar med varandra. Detta befästes i Mexico där man bildade det globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete (GPEDC). Svenska kyrkan vill uppmana svenska beslutsfattare att bevaka dessa åtaganden och att använda det utrymme som ni har i internationella forum och tala för det civila samhället som finns, men inte hörs. För deras rätt att existera.
Utrymmet är begränsat just nu och det känns trångt, samtidigt är just denna klinik ett exempel på överlevnad och att det ibland går mot alla odds. Men hur länge till?
Lämna ett svar