Jordbruket drabbas hårt av klimatförändringarna. Men det ligger samtidigt bakom en växande andel av utsläppen av växthusgaser. Tidigare i vår publicerade Svenska kyrkan rapporten Jordbruket i klimatomställningen. Den handlar om de utmaningar som skapas av metanutsläpp från idisslande boskap och risodlingar, lustgasutsläpp från gödslade åkrar, och koldioxidutsläpp från uppodlade och brukade marker.
Dessa utsläpp kan minskas på flera olika sätt, och rapporten visar på två vägar som båda är nödvändiga:
- Att konsumtionen av vegetarisk och ekologisk mat ökar. Allra viktigast är att hejda den globala konsumtionsökningen av nötkött.
- Att världens miljarder småskaliga odlare får stöd att anamma jordbruksmetoder som både minskar utsläppen och gör marken bördigare och mer motståndskraftig mot klimatförändringar.
Den andra punkten ser självklar ut och borde vara lätt att enas om. I själva verket döljer den en djupt kontroversiell fråga – kärnan i debatten om vad ett hållbart jordbruk är och vilken utvecklingsmodell som gynnar de småskaliga odlarna mest. För vilka jordbruksmetoder är egentligen ”klimatsmarta” och ekologiskt hållbara? Och vilket inflytande har regeringar, forskare, privata företag och bönderna själva när framtidens jordbrukssystem utformas?
Hårt förenklat finns idag två konkurrerande koncept: klimatsmart jordbruk och agroekologi.
Agroekologi är ett internationellt forskningsområde som bygger på att man studerar, förstärker och härmar ekosystemens funktioner (för en beskrivning av detta och en rad andra begrepp för hållbart jordbruk, t ex hållbar intensifiering, se en tabell på sid 18 i rapporten).
Det finns idag lantbrukssystem som bygger på agroekologiska principer över hela världen. En lång rad biståndsorganisationer har goda erfarenheter av att agroekologi bidrar till både ökad produktion och minskad miljöpåverkan. En för Svenska kyrkan särskilt viktig aspekt är att lokala förutsättningar och odlarnas egna erfarenheter utgör en viktig utgångspunkt för agroekologin.
Länge uppmärksammades inte agroekologin av stora internationella aktörer såsom Världsbanken och FNs jordbruksorgan FAO. Nu finns det tecken på ett större erkännande. I september 2014 arrangerade FAO ett vetenskapligt symposium om agroekologi och livsmedelstrygghet. Det finns dock motståndare till detta initiativ, och det är inte säkert att det kommer att följas upp i FAOs ordinarie verksamhet.
Ett annat tecken på ett ökande genomslag för agroekologi är att en grupp brittiska myndigheter i dagarna lyfte fram agroekologi som en viktig strategi inom ramen för ”sustainable intensification”.
Ungefär samtidigt som FAO öppnade dörren på glänt för agroekologi lanserade ett antal regeringar, organisationer och företag the Global Alliance för Climate-Smart Agriculture (GACSA). Många civilsamhällesorganisationer (däribland Svenska kyrkans nätverk ACT EU) och regeringar är skeptiska till den nya alliansen och kritiska rapporter har publicerats av bl a Action Aid och Cidse.
Bristen på transparens och möjligheter för småskaliga odlare och deras representanter att påverka alliansen är en viktig anledning till kritiken. Dessutom är definitionen av ”klimatsmart jordbruk” så bred att den öppnar dörren för stöd till storskalig expansion av metoder som är både socialt och miljömässigt skadliga. ”Klimatsmart” omfamnar flera av de tekniker som utvecklats inom agroekologin – så som agroforestry, men det tillåter också metoder som visserligen ökar kolinlagringen, men samtidigt medför storskalig användning av kemiska bekämpningsmedel (läs: plöjningsfri odling av genmodifierad soja med hjälp av stora givor roundup).
På en övergripande nivå framstår ”klimatsmart” jordbruk så som GACSA förespråkar det som ett alltför diffust koncept som konkurrerar med framför allt agroekologi om tolkningsföreträde, uppmärksamhet och resurser.
Det är inte lätt att veta var den svenska regeringen står. Hittills har den t ex inte gett några signaler alls kring FAOs arbete med agroekologi. I ett brev till regeringen frågade Svenska kyrkan hur Sveriges ställer sig i internationella politiska processer som relaterar till de här frågorna. Svaret från landsbygdsminister Sven-Erik Bucht gör oss inte mycket klokare. Bucht bekräftar att Sverige valt att inte bli medlem i GACSA, men motiverar inte varför. Han skriver att agroekologi ”skulle kunna vara ett av flera sätt att bidra till [hållbar produktionsökning]”, men vill inte uttala sig om det bör vara en del av FAOs arbete.
Ett tydligare ställningstagande för agroekologi skulle välkomnas i såväl klimat- som biståndspolitiken. I en värld där ”klimatsmart jordbruk” ses som ett huvudalternativ riskerar vi i sämsta fall få mycket fokus och resurser riktade till åtgärder som ibland inte ger mer än kosmetiska förändringar, medan de agroekologiska alternativ som erbjuder möjligheter som är bättre för både planeten och bönderna fortsätter stå utan både ekonomiskt och politiskt stöd.
Gunnel Axelsson Nycander
Lämna ett svar