Givmildhet på vems villkor?

”Vi har en moralisk plikt att hjälpa. Men hjälpen måste utgå från behoven hos människor som lever i utsatthet, och inte utifrån vårt eget behov av att ge.”

Det säger Angus Deaton, professor vid Princeton University. Tänkvärda ord i tider av rekordstor julhandel, välgörenhetsinsamlingar, skärpta gränskontroller och biståndsavräkningar. I morgon mottar han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I media har han bland annat uppmärksammats för sin kritik mot utländskt bistånd.

Genom sin omfattande forskning om konsumtion, välfärd och fattigdom har Angus Deaton ställt sig skeptisk till hur utländska biståndsgivare påverkar de långsiktiga förutsättningarna för människor som lever i fattigdom. Deatons resonemang går ut på att bistånd underminerar det sociala kontraktet mellan stat och invånare. När utländskt bistånd ersätter inhemska skatter så flyttas invånarnas makt att utkräva ansvar av sina regeringar till givarländernas biståndsorgan. Befolkningens möjlighet att ställa krav på grundläggande samhällsfunktioner försvagas. Deaton vänder sig därför främst emot bistånd som går direkt till regeringar, så kallat budgetstöd.

Långt ifrån allt bistånd ser ut på det viset idag. Svenska kyrkans internationella arbete är en av många utvecklingsorganisationer som stödjer civilsamhället i deras arbete mot fattigdom, våld och förtryck i låg- och medelinkomstländer. Syftet är att människors egenmakt och förmåga stärks att aktivt delta i samhället och i det politiska ansvarsutkrävandet, enskilt och tillsammans med andra.

Angus Deaton påstår inte heller att allt bistånd är dåligt. Han pekar på att insatser för att förhindra spridning av HIV, malaria, polio och smittkoppor har räddat miljontals med liv som annars skulle ha gått till spillo. Samtidigt tror Deaton att biståndsfinansiering av hälsovård i vissa fall har hämmat länders utveckling av en nationell vårdsektor.

Angus Deatons forskning hjälper oss att mäta fattigdom.
Illustration: Johan Jarnestad.

En annan form av bistånd som Angus Deaton är mer positiv till är pengar i handen. Redan 1998, långt innan social trygghet blev hett på den internationella utvecklingsagendan, så studerade Deaton tillsammans med sin fru och kollega Anne Case effekterna av Sydafrikas folkpension. De kom fram till att pensionsbidraget var ett effektivt verktyg för fattigdomsbekämpning, att det nådde fler kvinnor än män, och att det indirekt bidrog till att förbättra barns levnadsvillkor eftersom äldre i Sydafrika ofta bor tillsammans med sina barnbarn.

Att runda regeringar och finansiera direkta kontantbidrag kan tyckas vara ett mer effektivt sätt att se till så att biståndsmedel går direkt till människor som lever i fattigdom och utsatthet, och att låta dem avgöra själva vad de behöver. Angus Deaton varnar dock för att det inte är någon långsiktigt hållbar lösning, eftersom det inte angriper grundorsaken till fattigdom: avsaknaden av trovärdiga och ansvarstagande regeringar som arbetar för befolkningen, både på kort och på lång sikt.

Hur ska då rikare länder hjälpa till för att utrota extrem fattigdom? Angus Deaton räknar upp en rad exempel på saker som regeringar faktiskt kan göra: minska vapenhandeln, anpassa jordbrukspolitik, handelsavtal och subventioner till fattigare länders fördel, satsa på läkemedelsforskning för sjukdomar som drabbar låginkomstländer, och bidra med teknisk assistans som inte måste vara knutet till direkta biståndsmedel. Med svensk terminologi skulle alla dessa förslag kunna benämnas som ett förverkligande av regeringens politik för global utveckling (PGU).

Ett exempel på det sistnämnda förslaget är hur Svenska Institutet, genom flera av Sveriges ambassader, arbetar med att sprida kunskap om det svenska socialförsäkringssystemet. Många länder är nyfikna på hur Sverige byggt upp sin välfärdsmodell. Genom att dela våra erfarenheter och bistå med teknisk kompetens från våra myndigheter så kan Sverige stödja uppbyggnaden av sociala trygghetssystem i länder där det efterfrågas. Rättighetsbaserade och skattefinansierade sociala trygghetssystem – såsom barnbidrag, pensioner och fria skolluncher – är på många sätt ett typexempel på hur det sociala kontraktet mellan stat och invånare kan stärkas.

Angus Deatons kritik av bistånd bör tolkas konstruktivt. Vi bör hjälpa, och vi bör ge. Men vi har ett ansvar för hur vi gör det, både som individer och som biståndsgivare.

För vems skull ger vi?