Generell välfärd – bara för svenskar?

Social trygghet är mer än ekonomiska bidrag. Den är en mänsklig rättighet, ett erkännande och den skapar tillhörighet. Dessa värden står på spel om förslaget om att begränsa den generella välfärden för nyanlända går igenom.

Välfärd berör oss alla. Fattig som rik, anställd som arbetslös, medborgare som asylsökande eller papperslös. Vi påverkas om vi får del av den – kan vi få barnbidrag, försörjningsstöd och pension när vi behöver det? Hur mycket skatt måste vi betala för den när vi arbetar? Lika mycket påverkas vi om vi står utanför systemet, oavsett om vi arbetar eller inte – hur ska vi klara oss utan stöd? Vem kan vi få hjälp av istället? Vad behöver vi göra för att få del av välfärden?

Bild: Den svenska livsformen. 1942

Under andra världskriget gjorde Folkberedskapen, som var en del av Statens informationsstyrelse, en studiecirkel med titeln Den svenska livsformen (1942) som skulle skapa en samling kring svenska värden och stärka den andliga beredskapen. Ett av fem kapitel i studiecirkeln handlade om svensk socialpolitik. Kapitlet inleddes med bilden ovan, som visar hur folkhemspolitiken tolkades som en skyddsmur mot en hård och stormig omvärld. (Text: Hundra år av välfärdspolitik : Välfärdsstatens framväxt i Norge och Sverige. Klas Åmark, 2005.)

Social trygghet är en mänsklig rättighet och en förutsättning för ett liv i värdighet.[1] Det är Svenska kyrkans utgångspunkt i vårt arbete för att stödja utvecklingen av sociala trygghetssystem i fattigare delar av världen. Förra året presenterade Svenska kyrkan rapporten Inte bara för svenskar som visar hur lärdomar från den svenska modellen med en generell välfärdsstat kan bidra till utveckling.

När människors grundläggande behov av ekonomisk och social trygghet tillgodoses händer flera saker. I utvärderingar av ”cash transfer”-program  (utvecklingsprogram med kontantbidrag) i Jemen, Palestina, Kenya, Mocambique och Uganda vittnar deltagare bland annat om hur deras hälsa förbättras, att deras barn kan gå kvar i skolan och att de har lättare att få lån och starta företagsverksamhet.

I flera fall vittnar deltagarna också om hur något väldigt grundläggande stärks, nämligen deras identitet och känsla av tillhörighet. Cash transfer-programmen är ofta första gången som människor förses med någon form av ID-handling eller blir registrerade. Det kan låta som en formalitet, men för någon som aldrig förut blivit erkänd som samhällsmedlem, eller som endast räknats som någon annans maka, så kan det betyda jättemycket.

Regeringar i låg- och medelinkomstländer uppskattar också alltmer de samhälleliga och ekonomiska fördelarna med social trygghet. Barnbidrag, pensioner och fria skolluncher sprider sig därför i rask takt i sydländer (World Social Protection Report 2014/2015, ILO).

Expansionen av sociala trygghetssystem i Asien, Afrika och Latinamerika står i skarp kontrast till den diskussion om välfärdssystemen som just nu pågår runtom i Europa, inte minst i Sverige. Här hemma debatteras ett förslag om att begränsa den generella välfärden för människor med temporära uppehållstillstånd i Sverige. Det vill säga för många av de som nu flyr hit från konflikt och otrygghet, om regeringens förslag om tillfälliga uppehållstillstånd för asylsökande klubbas igenom i vår.

Just nu förhandlar Storbritannien om sitt EU-medlemskap, där ett av huvudkraven som David Cameron verkar få igenom är att få hindra inflyttade EU-medborgare från att få del av brittiska välfärdsbidrag i upp till fyra år, då det brittiska välfärdssystemet anses vara under för hård press.

Välfärden i europeiska länder bygger på att människor arbetar och betalar skatt. Frågan som borde diskuteras borde då rimligen vara: Hur påverkar sänkta bidrag, eller inga bidrag alls, möjligheterna för människor som flytt eller flyttat hit att snabbt integreras i samhället och att komma i arbete och betala skatt?

Och lika viktigt, hur påverkas människor av att ställas mer eller mindre utanför ett av samhällets viktigaste system? Vad sänder det för signaler om människovärde, delaktighet och rättvisa?

Vad vi inte får glömma är att social trygghet är något mycket större än bidragen i sig. Den är ett erkännande, den skapar tillhörighet. Den är en rättighet, och en förutsättning för värdighet.

 Gunilla Palm, policyrådgivare för hållbar försörjning 

[1] Art. 22 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter

Art. 9 och 11 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter