Många fallgropar på vägen mot fred i Colombia

Folkets nej till fredsavtalet blev en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. Det skriver Erik Norman i en kommentar till den folkomröstning som blev ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och som förändrade förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen.

Colombia är utan tvekan den magiska realismens hemland. Här är det otänkbara en del av vardagen och det omöjliga blir gång på gång verklighet. För bara en vecka sedan undertecknades ett historiskt fredsavtal mellan regeringen och FARC-gerillan för att få slut på över fem decenniers inbördeskrig.

Något som de många sedan länge har ansett vara omöjligt var nu till slut möjligt. Igår gick folket till röstlokalerna för att ratificera detta fredsavtal, som förhandlats fram under mer än fyra års tid. Och de sa nej. Det som av de flesta, inklusive de som röstade nej till fredsavtalet, ansågs otänkbart var plötsligt ett faktum.

Nej till freden
Hur kunde folket rösta nej till freden? Är det över huvud taget möjligt att förstå detta, som för de flesta icke-colombianer (och för många Colombianer) är praktiskt taget ofattbart? Och vad betyder det för Colombias framtid?

Landet befinner sig sedan söndagens omröstning i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt, skriver Erik Norman. Foto: Erik Norman

Till att börja med måste man betänka att den väpnade konflikten har pågått i över ett halvt sekel och skördat hundratusentals offer i flera generationer, samt att alla sidor i kriget har gjort sig skyldiga till oerhörda övergrepp mot civilbefolkningen. Under årtionden har fienden avhumaniserats i det folkliga medvetandet, och det Colombianska samhället är därför djupt polariserat.

För många människor är det helt enkelt otänkbart att försona sig med dem som under så lång tid varit deras dödsfiender. Och verklig försoning är en både lång och svår process som kan ta flera generationer. Trots viss mental och känslomässig förberedelse under de fyra år som fredsförhandlingarna har pågått så är det uppenbart att en majoritet av colombianerna inte är redo att göra upp med landets förflutna riktigt ännu.

Dessutom kan bara mycket få Colombianer minnas en tid utan krig och jag tror faktiskt inte att särskilt många kan föreställa sig hur ett fredligt samhälle verkligen skulle se ut; hur ett Colombia i fred faktiskt skulle vara. Eller hur man kommer dit.

Majoriteten har inte upplevt kriget fasor
En annan avgörande faktor är utan tvekan de stora skillnaderna inom landet. I de regioner som drabbats hårdast av den väpnade konflikten var rösterna för fredsavtalet överväldigande. I Choco, där Svenska kyrkan stödjer Lutherska världsförbundets samarbete med lokala urfolksorganisationer och afrocolombianska organisationer, röstade nästan 80% ja till avtalet. Men regioner som Choco är inte särskilt folkrika, bl a som en följd av kriget. En överväldigande majoritet av Colombias befolkning lever istället i storstadsområden som varit relativt förskonade från krigets fasor.

I Colombia pratades det därför mycket innan folkomröstningen om att landets välmående samhällsklasser hade landsbygdsbefolkningens framtid i sina händer, att de nästan 70% av befolkningen som inte till vardags påverkas av kriget hade möjligheten att avgöra ifall det skulle fortsätta att skörda offer bland den övriga 30 procenten.

Så är det vad som händer nu? Fortsätter kriget som vanligt?

Ingen vet med säkerhet vad folkets nej till fredsavtalet innebär i praktiken eller vad det betyder för framtiden. Landet befinner sig i sedan i går kväll i ett slags juridiskt och politiskt limbo, i vilket ingenting längre är otänkbart eller omöjligt.

Vapenstilleståndet fortsätter
Den goda nyheten i detta tillstånd av nästan total osäkerhet är att vapenstilleståndet mellan regeringen och FARC gerillan fortsätter – i alla fall för stunden. Det försäkrade både Colombias president Juan-Manuel Santos och FARC-gerillans högsta ledare, alias Timochenko, i sina tv-sända tal direkt efter folkomröstningen.

Företrädare för de politiska rörelser som manade folket att rösta nej till fredsavtalet säger också att de trots allt inte är emot freden, men att de har reservationer mot vissa delar av avtalet. Det kan ses som en ljusglimt och som att det finns hopp om att det fortfarande är möjligt att fortsätta framåt på vägen mot en förhandlad fred.

Bland våra samarbetsparter, kyrkorna, andra internationella hjälporganisationer och inom det internationella samfundet som under flera år har stött fredsprocessen var det nog många som med mig inte trodde sina ögon igår när det slutliga valresultatet var ett ofrånkomligt faktum, och som i djup besvikelse kände att det bara var att kasta in handuken och ge upp. Och man ska verkligen inte underskatta stundens allvar eller för riskerna som osäkerheten medför i synnerhet för lokala ledare och människorättsförsvarare runt om i landet. Men Colombia är trots allt den magiska realismens hemland. Det som var otänkbart igår är idag ett faktum, och det som verkar omöjligt idag kommer såsmåningom att bli verklighet.

Ju närmre målet ju svårare
Men vägen mot fred är inte utan fallgropar. Om något så är folkets nej till fredsavtalet en väckarklocka för dem som trott att freden nu var säkrad i Colombia. För tvärt om så blir vägen bara svårare att gå ju mer man närmar sig målet. Omvärldens fortsatta stöd har därför aldrig varit viktigare än nu. Vi får inte ge upp! Allra minst nu när vi är så nära!

Folkomröstningen var ett allvarligt politiskt nederlag för regeringen, och den förändrar förutsättningarna för den fortsatta fredsprocessen, men Colombia har slagit in på och redan tagit flera stora steg på vägen mot fred, som inte kan göras ogjorda. Undertecknandet av fredsavtalet var en historisk händelse, inte i första hand för sitt innehåll utan för att det bevisade att det är möjligt att nå en förhandlingslösning på den väpnade konflikten. Hur eller när den möjligheten till slut kommer att tas till vara återstår att se, men det råder ingen tvekan om att freden är möjlig och att den är alltför värdefull för att inte fortsätta kämpa.

Erik Norman är liaison officer för Svenska kyrkans partner i Colombia med fokus på fred, demokrati och fredsbyggande samt påverkansarbete och humanitära frågor.