Socorro Acero Bautista, en kvinna i övre 70-årsåldern sitter vid ett stort bord i Washington, USA. Mötessalen ger ett pampigt intryck, med stuckatur i tak och rejäla träbeslag längs väggar. Här möts vanligtvis senatorerna. Socorro är en människorättsförsvarare från Colombia, hon tittar på senatorn Bob Menendez’s politiske sakkunnige och säger ”det finns två kapitel till mitt liv, idag ska du få höra ett av dessa, det handlar om när min son mördades”.
Socorro beskriver sig själv som en enkel kvinna från Colombianska landsbygden som har fått lite till ingen officiell utbildning, detta är första gången som hon reser utanför Colombia, men så lägger hon till ”men trots det, så sitter jag här idag framför dig och säger till dig att det finns ingen fred i Colombia, och paramilitärerna dödar fortfarande människor”. Det sistnämnda är något som väckt debatt i veckan under vårt besök i Washington. De kongressmedlemmar, organisationer och politiska sakkunniga som vi möter ser detta som ny information. Vissa ifrågasätter det rätt starkt, andra tar notis och vill ha fortsatt uppdatering. Den politisk sakkunnige som vi nu har framför oss tar dessa uppgifter på största allvar och uppger att informationen kommer att tas vidare.
USA är en viktig samarbetspart till Colombia. Dess politik har en inverkan på landet, dels i form av bistånd, men också i genomförandet av Colombias fredsavtal. WOLA[2], en människorättsrättighetsorganisation i Washington förespråkar att det amerikanska stödet till Colombia måste utgöra mer än militärt fokus för att skapa ett stabilt och hållbart Colombia. Men även att biståndet till landet måste vidhålla samma nivå. Men det tycks svårt, den amerikanska politiken är tydligt präglad av det maktskifte som skett.
Socorro Acero Bautista har vunnit det mänskliga rättigheter pris som Svenska kyrkan tillsammans med Diakonia delar ut. Hon erhöll hederpriset ”ett helt livs insats” för sitt arbete mot tvångsförflyttningar. En fristående jury tar emot nomineringar och beslutar sedan vilka vinnarna är, förra året fick juryn in rekordmånga ansökningar. Nytt pris kommer delas ut den 5 september i år.
Priset är ett erkännande av de stora uppoffringar som gjorts för mänskliga rättigheter i Colombia och ett försök att bryta stigmatiseringen som existerat mot människorättsförsvarare. Människorättsförsvarare är katalysatorer för att uppnå rättvis och hållbar fred, men det arbete som de gör utgör en stor risk för deras egen och deras familjers säkerhet. De pristagare som jag möter i Washington lever alla under hot. Det är för mig ofattbart att någon vill dessa människor illa. En av dem förklarar att priset i vart fall bidrar till skydd, hopp och tro att det finns en framtid för dom, deras familjer och för Colombia.
De möten vi hade i Washington var en del av det pris som de mottagit. Syftet med resan är att lyfta situationen i Colombia med amerikanska beslutsfattare. Men deras möten var mer än så, det Socorro och de andra pristagarna gjorde var att lämna vittnesmål om smärtsamma upplevelser samtidigt som de förde en saklig diskussion om vad som pågår i landet, hur implementeringen av fredsavtalet faktiskt fortskrider och vad som behövs för att få till stånd rättvis och hållbar fred.
De humanitära behoven är fortsatt märkbara i Colombia rapporterar såväl människorättsförsvararna som UNOCHA. Våld och matbrist på landsbygden är ett utbrett problem och ett instabilt Venezuela kokar över på gränsen mot Colombia. Det största humanitära behovet 2017 var enligt UNOCHA skydd av civilbefolkningar från väpnat våld, men även brist på tillgång till mark på grund av konflikt och naturkatastrofer skapar försörjningssvårigheter och leder till matbrist och tvångsförflyttningar. Nyligen rapporterade Sveriges Radio’s Latinamerikakorrespondent Lotten Collin att ”sedan fredsavtalet skrevs under 2016 har över 250 MR-aktivister mördats runt om i landet och FN varnar nu för att situationen bara blir värre.”[3]
Det är därför rimligt att ställa frågan om det är möjligt att tala om fred när en väpnad konflikt fortfarande pågår och stora humanitära behov kvarstår, men om detta hör vi inte mycket i svensk debatt.
Sofie Grundin
Humanitär policyrådgivare
[1] https://colombia2020.elespectador.com/pais/un-violento-comienzo-de-ano-para-los-lideres-sociales
[2] Washington Office on Human Rights in Latin America, https://www.wola.org/about-us/
[3] http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6901793
Lämna ett svar