I slutet av juni möttes humanitära aktörer från hela världen vid FNs ’Ekonomiska och sociala råd’ (ECOSOC) som en gång per år arrangerar en humanitär dialog. I år diskuterades lokalisering och Svenska kyrkans partner ECOWEB från Filipinerna deltog på en paneldiskussion för att prata om deras erfarenheter av att möjliggöra lokalt ledda humanitära projekt. ECOWEB, liksom Svenska kyrkan, ser att realiseringen av lokalisering går långsamt framåt.
Svenska kyrkan har skrivit under Charter 4 Change (C4C), som genom åtta olika åtaganden avser att kanalisera 20 % av den humanitära finansieringen till lokala/nationella humanitära aktörer, att lyfta lokala humanitära aktörers betydelse i vår externa kommunikation och påverkan samt att stärka deras kapacitet. C4C växte fram inom ACT Alliansen innan det humanitära toppmötet i Istanbul som en reaktion på den obalans som existerar inom det humanitära systemet mellan internationella organisationer och lokala. Idag har C4C expanderat till att bli ett viktigt policydokument för den globala dialogen om lokalisering i förhållande till det humanitära biståndet och dess brister. Med 30 Internationella organisationer som skrivit under åtagandena och 200 lokala och nationella organisationer från 45 länder som stöttar detta, har det bidragit till en världsomfattande dialog om lokalisering och möjliggjort att lokal partner fått access till diskussioner på FN-nivå.
Såhär tre år senare kan vi medge att det är svårt att fullt ut leva upp till alla åtagandena. Men vi ser däremot att det är direkt nödvändigt att fortsätta arbetet med lokalisering trots utmaningarna.
För Svenska kyrkans internationella arbete har åtagandet om att sätta berörda människor i fokus för den humanitära responsen varit helt naturligt, vi är till och med riktigt bra på just detta. Likaså lyfter vi behovet av att verka med och genom lokala aktörer kontinuerligt i våra externa dialoger och kommunikationsarbete.
Vissa organisationer har förklarat att de inte kan lyfta sin lokala partner i sin externa kommunikation på grund av att det utmanar deras varumärkesstrategi. Men och andra sidan har de landskontor och kan därför med lätthet kanalisera 20 % av deras humanitära bistånd direkt till deras lokala partner.
Svenska kyrkans internationella arbete har inga landskontor. Det har varit ett aktivt ställningstagande från vår sida, vi vill verka genom partner och måste gå genom mellanhänder och lägger vårt mervärde i att stärka kapacitet. Utmaningen att anslå medel direkt till lokala aktörer är därför det som vi kämpat mest med. Vi har emellertid gjort en ökning på nästan 50 % mellan 2016 och 2017. Vi arbetar dock alltid med att de som överlevt/lever i en kris ska involveras och stå i centrum för sin egen respons.
ACT Alliansen som vi verkar genom anser att lokalisering är så viktigt att en ny finansieringspott skapats som bara lokala och nationella organisationer kan söka finansiering från vid en humanitär kris. Likaså har Svenska kyrkan skapat kriterium för finansiering där lokala och nationella partner är en del av bedömningen, även om det inte är den absoluta slutgiltiga avgörande faktorn.
Det är tydligt att vi (internationella organisationer) alla står inför olika utmaningar gällande lokaliseringsagendan.
Svenska kyrkan arbetar med ett humanitärt bistånd utifrån ett helhetsperspektiv. Det innebär att vi omvandlar knepiga begrepp om ”deltagande”, ”värdighet” och ”ägandeskap” till konkreta handlingar. Vi anser att människor behöver mer än mat och vatten för att överleva och att såväl andliga som själsliga och materiella behov behöver tillgodoses under och efter en humanitär katastrof. När katastrofer blir mer utdragna, när väpnad konflikt ökar och världen ser över 68,5 miljoner medmänniskor på flykt från sina hem så krävs ett bistånd som svarar mot dessa utmaningar.
Tillsammans med andra trosbaserade humanitära organisationer inom ACT Alliansen har vi gemensamt börjat ändra på vårt arbetssätt. I ett par kontexter har vi börjat pilota lokalt ledda insatser. Detta har vi gjort i Palestina, Myanmar, Kenya och Filippinerna. Våra erfarenheter är goda. Att arbeta så har visat sig vara effektivt, bidragit till människors välmående, sociala sammanhållning och lagt grunden för resiliens. Läs mer om projektet i Filipinerna här, samt klicka här för att läsa mer om det lokalt ledda projektet i Palestina. Att arbeta med kontantbaserat stöd har varit en nyckelmetod för att uppnå resiliens på lokalsamhällesnivå. Det kontantbaserade stödet, enligt vår erfarenhet, har visat sig vara särskilt effektivt i kombination med lokalt ledda skyddsstrategier. Men vi har även sett ett behov av att inkorporera påverkansarbete parallellt med den humanitära insatsen och vi har därför valt att rigga vår organisation därefter.
Kampen om lokalisering fortskrider. Det är i dagsläget inte rimligt att se bortom C4C eller GB då fortfarande mycket kvarstår innan målen är uppfyllda. Rapporten ”Future of aid INGOs in 2030” siar kring ett globalt scenario där INGOs som inte redan nu ser över sin struktur och förändrar sig kommer att bli irrelevanta, rent av försvinna till och med år 2030, för att lokala samt religiösa aktörer kommer att springa om den nuvarande humanitära arkitekturen och vara snabbare, mer relevanta och effektivare.[1] The Guardian har krasst uttryckt det att humanitära ekosystemet med INGOs i toppen måste ”change or die”.[2]
Sofie Grundin, Humanitär Policyrådgivare
[1] http://futureofaid.iaran.org/The_Future_Of_Aid_INGOs_In_2030.pdf
[2] https://www.theguardian.com/global-development/2017/jul/20/change-or-die-aid-charities-told-to-stop-competing-for-funds-or-face-extinction
Lämna ett svar