ACT-alliansen ska bli en ännu starkare påverkansröst

Alla som varit på stora möten om viktiga saker vet att i slutet kommer man ofta med en deklaration för att tala om att det här tycker vi – den här förändringen skulle vi vilja se.

För att det ska bli något uttalande, måste någon ansvara för att skriva det. Det var jag med och gjorde för de europeiska medlemmarna på ACT-alliansens generalförsamling som just nu håller på att avslutas. I juni uppmanades alla medlemmar att skicka underlag till uttalanden och sedan augusti har vi varit en grupp människor som träffats per Skype för att försöka få ihop en sammanhållen text. Den skulle innehålla klara åtaganden för oss som medlemmar och budskap för alliansens påverkansarbete.  Vi representerade medlemmar från Asien, Mellanöstern, Latinamerika, Nordamerika och Europa. Några av oss hade aldrig träffats förr, vilket gjorde det spännande och lite utmanande att samarbeta. Men samarbetat har vi gjort! Och diskuterat. Och bråkat litegrann. Tröttnat på varandra. Förvånat varandra och ändrat åsikt. För kan man inte ändra åsikt, kan man aldrig komma överens.

Under själva generalförsamlingen har vi suttit och diskuterat, petat i texter och uttalanden under raster, under sessioner och ända in på natten. Att jobba natt tillsammans med människor man inte känner är karaktärsdanande.

Alliansens inriktning och prioriteringar
ACT-alliansen är ett ungt nätverk och ganska spretigt. På den här generalförsamlingen skulle beslut fattas om alliansens inriktning och prioriteringar de kommande åtta åren i en strategisk plan. Vi hade alltså våra ramar för det uttalande vi skulle ta fram, men medlemmarna hade ju uppmanats att komma in med egna bidrag. Så dagen före mötet konstaterade vi att vi hade runt 18 olika uttalanden från olika regioner och länder. Att ACT:s generalförsamling säger något om ett specifikt område eller ett land, kan ha stor betydelse för medlemmarna i det landet eller i den regionen. Med drygt 145 medlemmar(51 000 medarbetare och 167 000 volontärer), som representerar miljoner och miljoner kristna världen över, får man råg i ryggen när man pratar med beslutsfattare och myndigheter. Det betyder att man har internationell uppbackning och kan visa att man inte står ensam. Så där satt vi med en kader av olika uppfattningar och uppmaningar till regeringar (och oss själva) i frågor som exempelvis klimaträttvisa i Sydostasien, genusrättvisa i Latinamerika, situationen i Israel/Palestina och Zimbabwe, ekonomisk rättvisa och funktionshindrades rättigheter. Alla uttalanden skulle hänga ihop med ACT:s nya strategi, följa ACT:s ställningstaganden och riktlinjer, samt bli godkända av generalförsamlingen. En generalförsamling som inte alls är överens i alla frågor, men fattar majoritetsbeslut. En demokratisk ordning helt enkelt.

Alla människor är skapta till Guds avbild
ACT kommer under de kommande åren särskilt satsa på genusrättvisa. Genusrättvisa var också det som kom att diskuteras allra mest och där vi faktiskt tycker olika som ACT-medlemmar. Det som är utmanande med det är att vi måste måna om att alliansen håller ihop och att vi för en dialog i respekt och ekumenisk anda. Men vi måste också hålla fast vid våra grundvärderingar, vår övertygelse om att alla människor är skapta till Guds avbild och vetskapen om att kvinnors rättigheter blir kränkta dagligen över hela världen.

Det som slår mig är att inga andra rättvisefrågor orsakar sådana uppretade diskussioner som just jämställdhetsfrågor och HBTQ-frågor. Särskilt det sistnämnda är mycket känsligt att prata om. Det är frustrerande som svensk att de grundläggande rättigheterna inte skulle gälla för människor som älskar personer av samma kön. Jag tror att det handlar om rädsla och fördomar. Jag hoppas att vi kan jobba ihop och utifrån kristna värderingar och teologi komma fram till att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor, oavsett kön eller sexuell läggning.

De kommande fyra åren
Till slut lyckades vi ändå få alla uttalanden godkända, ett övergripande budskap och en ny global strategi klubbades igenom av en enhällig generalförsamling. Det betyder att vi för de kommande fyra åren bland annat har sagt att:

• regeringar och det internationella samfundet måste agera snabbt och måste se till att det finns finansiering för att hindra klimatförändringar
• funktionshindrades rättigheter inte får osynliggöras och måste beaktas i allt vi gör
• genusrättvisa är en prioritering
• människor på flykt har samma rättigheter som alla andra, att asylrätten inte får urholkas och att migrera inte är ett brott
• de mänskliga rättigheterna varken får undermineras eller ignoreras utan ska försvaras, skyddas och uppfyllas
• demokratiska samhällen förutsätter att civilsamhället får utrymme att verka och att kyrkor och trosbaserade organisationer är viktiga för demokratiutveckling och rättvis fred.

Vi lyckades!
Vi är inte överens om allt, men vi respekterar att vi är olika och vi vill jobba ihop. Det ger oss en enorm styrka och hopp om att vi är starkare nu, än innan vi möttes i Uppsala. Jag har också fått nya vänner från alla jordens världsdelar. Nu vet vi inte riktigt vad vi ska göra ikväll, men vi har iallafall bestämt att vi ska ses. Och fira.

Och imorgon börjar vi jobba för det vi har sagt att vi gemensamt ska göra.

Eva Ekelund
chef för utvecklingspolitik och globala, ekumeniska allianser
Svenska kyrkans internationella arbete