Under den stora skuldkrisen i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet var IMF och Världsbanken ofta måltavlor för civilsamhällets kritik. Dessa mäktiga institutioner ställde krav på vilken politik regeringarna skulle föra för att få stöd och lån. Kraven handlade inte om respekt för mänskliga rättigheter, demokrati, miljöpolitik eller annat som hade varit lättare för oss civilsamhällesorganisationer att acceptera (men som de låntagande länderna förmodligen hade protesterat mot). I stället handlade de om en ”sund ekonomisk politik”, något som ansågs vara ”opolitiskt” och därmed förenligt med institutionernas mandat.

Receptet för sund ekonomisk politik stavades i regel ”privatisering, avreglering och nedskärningar i den offentliga sektorn”. Civilsamhället menade att detta faktiskt är inhemska politiska avvägningar som borde debatteras och beslutas i ländernas parlament, snarare än i förhandlingar med Världsbanken.

På senare år har det talats lite mindre om Världsbankens policyvillkor. Och dessa finansiella institutioner tycks ha förändrats på flera sätt. IMF tycker numera att ojämlikheten i världen är för stor, Världsbanken verkar börja ta såväl jämställdhet som klimatfrågan på allvar, och har antagit ett mål om bidra till ”fördelad tillväxt”.  Innebär det att organisationerna har slutat ställa den gamla typen av policyvillkor, att deras villkor är klokare idag än tidigare, eller har vi i civilsamhället bara inte ägnat dem samma intresse som tidigare?

För några veckor sedan publicerade Act Svenska kyrkans nätverkspartner Eurodad en granskning av de policyvillkor som Världsbanken ställde inom ramen för sina budgetstöd (Development Policy Financing) under 2017. Granskningen omfattar 53 avtal till 46 länder (både låg- och medelinkomstländer) som innehöll sammanlagt 434 policyvillkor (eller 506 stycken, beroende på hur man räknar).

Policyvillkor och nationellt ägarskap

Antalet villkor har minskat något jämfört med den granskning som gjordes 2007, men det är fortfarande en utmaning att förena de omfattande villkoren med nationellt ägarskap – en av de centrala principerna för utvecklingseffektivitet, och ett viktigt mål just för just den här typen av stöd från Världsbanken budgetstöd. Hur ska parlament, fackföreningar och civilsamhälle kunna delta i utformningen av landets politik när den till stor del redan är utformad som villkor för att få tillgång till internationellt bistånd?

Vilken typ av villkor ställer då Världsbanken nu för tiden?

• Först och främst måste landets övergripande (makroekonomiska) ekonomiska politik bli godkänd av IMF.
• En stor del av villkoren handlar om ländernas hantering av de offentliga finanserna. Villkoren baseras på granskningar som Världsbanken har gjort, och inte så som man kommit överens om i det Globala partnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete, på gemensamma bedömningar och så långt som möjligt på ländernas egna system för bedömning.
• Många villkor handlar fortfarande om att främja den privata sektorn på olika sätt. Ofta handlar det om att uppmuntra privata investeringar i infrastruktur (något som alla länder av goda skäl länge finansierat med offentliga medel), energi eller jordbruket. Ibland krävs att länderna ska främja PPP (Public Private Partnership – den typ av privat-offentligt samarbete som Nya Karolinska har gett riktigt dåligt rykte i Sverige). Väldigt sällan syftar kraven till att främja små och medelstora företag.
• Fyra procent av kraven handlar om social trygghet. Det handlar då inte om att ställa krav på länder att införa sociala stöd, så som barnbidrag eller ålderspension. Nej, i de flesta fallen kräver Världsbanken att befintliga stöd ska utformas så att de i högre grad är riktade till de ”mest behövande”. Tyvärr är detta en mycket dålig idé, eftersom den typen av stöd faktiskt missar de allra flesta av ”de behövande”. Svenska och internationella erfarenheter visar sedan länge att det enda sättet att nå de allra mest marginaliserade människorna är att utforma dem så brett som möjligt. En bred studie som Act Svenska kyrkan tagit fram i vår bekräftar den bilden genom noga granskning av 38 olika sociala program.

Sverige är en viktig ägare av Världsbanken som har drivit på välkomna förändringar på bland annat miljöområdet. Sverige är också ett av de länder som tydligast värnar principerna om effektivt utvecklingssamarbete. Sverige är också ett land som har sekellång erfarenhet av att breda – generella – välfärdssystem har en lång rad fördelar.

Ny svensk strategi för Världsbanken

UD arbetar nu med en ny strategi för Sveriges arbete med Världsbanken, istället för den som löper ut vid nyår. Här kommer några idéer till vad den bör inkludera – och som inte ingår i den nuvarande strategin.

• Stärk uppföljningen av att Världsbanken följer principerna för ett effektivt utvecklingssamarbete. Balansen mellan nationellt demokratiskt ägarskap och policyvillkor bör uppmärksammas särskilt.
• Arbeta för att Världsbanken ska ändra sin syn på att sociala program ska vara ”poverty targeted” – eftersom sådana program inte fungerar.
• Verka för att Världsbanken ska sluta kräva att länder arbetar med PPP. Beslut om vad som ska finansieras och genomföras i privat eller offentlig regi – eller varianter däremellan är ett politiska avgöranden som länder måste få göra själva.

Läs granskningen Flawed conditions: the impact of the World Bank’s conditionality on developing countries från Eurodad här.

Läs studien Hit and Miss: An assessment of targeting effectiveness in social protection från Act Svenska kyrkan och Development Pathways här.