Vi håller med mycket av det Ulrika Lång skriver i sitt svar på vår artikel i Omvärlden. Bland annat att de positiva effekterna av kontanta stöd är väl belagda och att de sociala program som Sida bidrar till når och förbättrar tillvaron för ett stort antal människor som lever i djup fattigdom. Detta är en anledning till att Svenska kyrkan under lång tid efterlyst och välkomnat Sidas ökade fokus på social trygghet. Vi ser också mycket positivt på det program för kapacitetsutveckling som Sida driver i samarbete med bl a svenska välfärdsmyndigheter.
Men det fråntar inte det faktum studien Hit and Miss visar på, att i samhällen där de allra flesta lever i djup fattigdom är det inte möjligt att identifiera och stödja ”de fattigaste”. Det finns inte ”extremt fattiga människor”, bara människor som över tid rör sig in och ut ur olika grader av fattigdom, beroende på en lång rad orsaker.
Kenneth Nelson, professor i sociologi vid Stockholms universitet, var inte förvånad över studiens resultat när han kommenterade rapporten vid ett seminarium nyligen. Det är sedan länge väl belagt att universella system, som allmän ålderspension eller barnbidrag, är ett effektivt sätt att nå dem som lever i störst utsatthet. Detta var en viktig anledning till att behovsprövningen av det svenska barnbidraget avskaffades 1948.
Vi ser gärna att Sida förtydligar sin kritik av metodologin bakom studien, och är givetvis öppna för att diskutera hur metoden eventuellt kan förbättras i kommande studier. Från vårt perspektiv ser vi att den begränsade tillgången på tillförlitlig data är en svaghet, och samtidigt orsaken till att de flesta av Sidas samarbetsländer inte ingår i studien. Vi vill samtidigt påpeka att den data som vi använt ligger till grund för såväl global fattigdomsstatistik som proxy means test, är en av de urvalsmetoder som används i Sidas sociala program. Trots bristen på data är studiens resultat entydigt, oavsett vilket land de studerade programmen ligger i – behovsprövade bidrag lämnar en stor del av målgruppen utanför.
Som vi skriver i artikeln är det självklart att nationellt ägarskap är en grundläggande princip för ett effektivt utvecklingssamarbete, och Sverige ska inte tvinga på andra länder våra värderingar eller system. Men de politiska ledarna i våra samarbetsländer påverkas idag av biståndsgivare, framför allt av Världsbanken. I flera fall har Världsbanken, ibland med stöd av IMF, kritiserat universella program eller tvingat länder att behovspröva generella system. ILO förespråkar generella system, men har små resurser.
Den nordiska generella modellen av social trygghet bygger på universella system som kompletteras med behovsprövade. Denna modell är effektivare än den anglosaxiska som bygger på behovsprövade system, om målet är att minska fattigdom och ojämlikhet. Detta är väl belagd kunskap, genom främst sociologisk forskning. Det saknas emellertid starka röster som sprider denna kunskap på den internationella utvecklingsarenan. Som svenskar är vi ibland och hemmablinda ser inte betydelsen av det nordiska systemet. DFID, Världsbanken och en rad andra stora utvecklingsaktörer utgår i hög grad ifrån de välfärdsmodeller som präglar samhällena där de själva är baserade.
Vi uppmanar Sida att fördjupa sin analys och bedömning av hur Sverige på bästa sätt kan arbeta för att bidra till visionen om universell social trygghet. Det finns flera olika aspekter som behöver diskuteras:
- Hur fungerar urvalsmetoderna i de program Sida stöder? Vet vi hur träffsäkra de är, och hur mycket kostar de per mottagare? Hur ofta uppdateras listor över bidragsmottagare? Är urvalsmetoderna så enkla och tydliga att mottagarna själva kan avgöra om de har rätt till ett visst stöd eller inte – sannolikt den bästa metoden att förebygga missbruk och korruption och säkerställa rättssäkerhet.
- Hur påverkar de sociala programmen människor som inte inkluderas? Det finns mycket få studier av effekter på de som inte får kontantstöd. En granskning av ett program i Filippinerna visar emellertid på ökad undernäring bland barn som inte inkluderas i programmet ökar. Vi hoppas och tror att detta är ett undantag. Det finns dock anledning att studera denna fråga närmare.
- Vilken typ av sociala program har störst chans att finansieras av samarbetsländerna själva? Studera den politiska dynamiken kring sociala trygghetssystem, och erfarenheter av hur generella program tenderar att vara mycket mer populära än behovsprövade godtyckliga.
Inför utformningen av den kommande demokratisatsningen är det viktigt att Sida studerar i vilken mån valet av riktade eller generella stöd påverkar den sociala sammanhållningen och utvecklingen av ett samhällskontrakt i samarbetsländerna. Tillvarata de lärdomar som kan hämtas hem från bland annat nordiska välfärdsforskare och UNRISD.
Kenyas regering har nyligen infört en allmän pension, och planerar att gradvis bygga ut de generella stöden till att också omfatta barnbidrag och stöd till funktionshindrade. Det är oerhört positivt att svenskt stöd till kapacitetsutveckling har bidragit i den processen. Vi ser gärna att Sverige även i andra sammanhang och länder stöder de aktörer som verkar för att införa generella system. Stöd till ILO:s arbete för social trygghet skulle kunna vara ett komplement eller alternativ till dagens stöd till Världsbankens program för kapacitetsbyggnad. På så sätt skulle Sida kunna bidra till genomförandet av de senaste rådslutsatserna från EU:s biståndsministrar, vilka lyfter fram betydelsen av just universell social trygghet.
Erik Lysén, Chef för Act Svenska kyrkan
Gunnel Axelsson Nycander, Policyrådgivare, Act Svenska kyrkan
(En kortare version av denna text infördes i Omvärlden den 5 dec 2019)
Lämna ett svar