De stora rapporterna har duggat tätt den senaste veckan. Den 10 december publicerade OECD sin årliga stora rapport om utvecklingsbistånd, Development Co-operation Report 2019. Årets rubrik A Fairer, Greener, Safer Tomorrow signalerar ett välkommet fokus på hur arbetet för jämställdhet och hållbar utveckling behöver stärkas i det globala biståndet. Den data som rapporten presenterar fördjupar dystra och redan kända siffror om att det globala biståndet inte ökar, utan i stort sett ligger still.
Den 12 december lanserades så UNDP:s Human Development Report 2019 i Stockholm, med ojämlikhet som övergripande tema under rubriken Beyond income, beyond averages, beyond today: Inequalities in human development in the 21st century. Här hittar man inte bara den mer än 300 sidor långa rapporten, utan också en tecknad film på 2,5 minuter som ger huvudbudskapet. Här finns en svensk sammanfattning.
Det är fantastiskt att UNDP ägnar sin rapport åt detta tema. Ojämlikhet är utan tvekan en av vår tids största utmaningar. Samtidigt är det svårt att göra något åt den, eftersom frågan oundvikligen är så politisk. Det är inte kontroversiellt att stödja dem som har det sämst. Målen för ökad jämlikhet har formulerats så i Agenda 2030 och i Världsbankens arbete. Men det som framför allt gör ojämlikheten så iögonfallande och problematisk är att allt större tillgångar samlas i allt färre händer. Går det att prata om detta, och som kyrka väcka frågor om vad girighet gör med oss människor, utan att hamna i ett höger/vänster-dike?
Här är två av de tydligaste huvudbudskapen i Human development report 2019:
- Ojämlikhet handlar inte bara om ekonomiska resurser. Ojämlik tillgång till sjukvård och utbildning av hög kvalitet är förmodligen det som påverkar människors livsförutsättningar allra mest.
- Ojämlikheten förändras. Medan tillgång till grundläggande hälsovård och skolgång var en avgörande ojämlikhet tidigare, drivs ojämlikheten idag mer av olika tillgång till högre utbildning, bra vård och ny teknik. Klimatförändringarna blir en allt viktigare drivkraft för ökad ojämlikhet.
På några områden minskar ojämlikheten. Livslängden i de fattigaste länderna ökar mer än i rika länder, och även i fattiga länder har de flesta idag tillgång till mobiltelefon.
En drabbande illustration av hur ojämlikheten ser ut idag visar att av hundra barn som föddes år 2000 i länder med högt välmående så håller en majoritet på att skaffa sig en högre utbildning. I länder med lägst index för mänsklig utveckling håller bara tre av ungdomarna på att få en högra utbildning. 17 av barnen har inte ens överlevt.
Genom att lyfta fram data på de olika områden som påverkar människors livsförutsättningar utgör rapporten en guldgruva för den som vill veta mer om situationen i enskilda länder.
Vid lanseringen i Stockholm fick Mourad Wahba från UNDP frågan om varför vi ska bry oss om ojämlikhet. Wahba gav först två skäl som båda handlar om nytta: ojämlikhet utgör en kostnad och en risk för samhället:
– Ojämlikhet gör att vi missar de produktiva bidrag som människor skulle kunna ge till samhället om de inte som kvinnor var exkluderade från arbetsmarknaden, eller berövade rätten till utbildning.
– Ojämlikhet är en viktig orsak till sociala konflikter (här är det lätt att koppla till senaste tidens demonstrationer på flera håll i världen).
Men allra viktigast, la han till, är att ojämlikhet handlar om respekt för människors värdighet och om våra värderingar.
– Vi har inte skrivit så mycket om det i rapporten, men i grunden är det ju så att ojämlikhet går emot vår uppfattning om vad som är rättvist.
Just det. Bortom statistik, analyser och utvecklingsstrategier behöver vi påminna oss om detta: Arbetet för en hållbar och rättvis värld handlar i grunden om värderingar. Respekt för alla människors värdighet och lika värde.
Samma dag fick jag möjlighet att lyssna till Abhijit Banerjee, en av årets tre ekonomipristagare till Alfred Nobels minne. Priset delas ut för användningen av experimentella metoder för att ta reda på vilka utvecklingsinsatser som fungerar och inte (randomised control trials, RCT). Pristagarna började alltså tillämpa en metod som tidigare använts i bl a medicinsk forskning. Se en förklaring av metoden här.
Den experimentella ansatsen har betytt oerhört mycket för utvecklings- och biståndsdiskussionen under senare år. Arbetet med RCT kan dock kritiseras för de etiska och metodologiska frågor som uppstår när man experimenterar med människors liv. Man kan också peka på att studiet av hur specifika insatser ska utformas riskerar att leda till att grundläggande frågor om maktstrukturer och ojämlikhet – som otvetydigt är viktiga orsaker till fattigdom i många delar av världen – kommer i bakgrunden. Se exempelvis Bo Rothsteins kritik här, eller en Oxfam-blogg här (inklusive efterföljande kommentarsfält!).
I grunden kan jag dock inte annat än applådera att priset går till ekonomer som så tydligt utgår ifrån verkligheten. Abhijit Banerjees och Ester Duflos bok Poor Economics är spännande läsning för att den utstrålar en nyfikenhet och vilja att förstå hur människor som lever i fattigdom faktiskt agerar, och varför. Detta är befriande långt från teoretiska modeller som bygger på antaganden om hur economic man agerar.
Banerjee söker i sin forskning specifika svar på specifika frågor, snarare än övergripande svar. Ändå lyfte han i samtalet fram en särskilt viktig aspekt i välfungerande insatser för att hjälpa människor, oavsett i vilket sammanhang det är: Att vi bemöter människor respekt för människors värdighet, att vi arbetar så att vi stärker människors självrespekt.
Just det. Arbetet för en hållbar och rättvis värld handlar i grunden om respekt för alla människors värdighet och lika värde.
Lämna ett svar