Den andra pandemin

Kanske känner du någon som har förlorat sitt jobb? I Sverige har hittills nästan 100 000 personerblivit arbetslösa under denna corona-vår. 100 000 människor som just nu funderar över hur de ska kunna lösa situationen. Hyror och lån ska betalas, mat ska handlas och barn ska ha kläder. De är inte ensamma om sitt öde. Enligt FN:s arbetslivsorgan ILOförsvinner motsvarande 305 miljoner heltidsjobb under årets andra kvartal i hela världen. Det kanske låter som hemska siffror, och det är det. Men den dåliga nyheten är att de siffrorna inte ger hela bilden. Långt ifrån.  

För redan under pandemins första månad har också 1,6 miljarder arbetare i den informella sektorn förlorat mer än 60 % av sina inkomster. 1 600 000 000 människor. Det är nära hälften av alla världens arbetare. I de flesta låginkomstländer utgör den informella sektorn den allra största delen av arbetskraften. I den informella sektorn finns alla de människor vars arbeten inte är registrerade hos myndigheter eller formellt reglerade i olika sorters avtal. Det är människor som är daglönare i industri och jordbruk, hantverkare, gatuförsäljare, hushållsarbetare. Många av dem är migrantarbetare. De flesta av dem försörjer inte bara sig själva, utan också sina familjer. Och de saknar ofta tillgång till sociala trygghetssystem. När de inte får lön, får de inte heller mat. Den krassa verkligheten är att utan alternativa inkomster står de och deras familjer helt enkelt utan ekonomiska förutsättningar att överleva. Särskilt hårt drabbas kvinnor av en kris i den informella sektorn då de är kraftigt överrepresenterade i den typen av låglönearbeten.   

Den krassa verkligheten är att utan alternativa inkomster står de och deras familjer helt enkelt utan ekonomiska förutsättningar att överleva.  

Det som gör att vidden av just den här försörjningskrisen i spåren av Coronapandemin så svår att förutspå är att den slår hårdare och bredare än någonsin tidigare. I stort sett alla sektorer i alla länder är drabbade på obestämd tid. Den som drabbats av arbetslöshet i en tidigare kris har ibland kunnat hitta arbete i en annan sektor. Ibland har pengar från släktingar som arbetar i höginkomstländer kunnat täcka de mest akuta behoven. Ibland har migration varit en sista utväg. Nu är alternativen mycket mer begränsade. Till exempel väntas de så kallade remitteringarna – pengar från släktingar utomlands – minska med minst 20 % i år. Ett hårt slag för de miljontals familjer som redan innan pandemin var beroende av dessa pengar för att ha råd med det nödvändigaste.  

Vad blir då de humanitära konsekvenserna av detta? Världsbanken gör i ett försök till analys bedömningen att mellan 40 och 60 miljoner människor kommer hamna i extrem fattigdom till följd av pandemin. Andra bedömare tror att siffrorna kan bli mångdubbelt större. Den stora utmaningen är att siffrorna snabbt blir gamla. Utvecklingen skenar och prognoserna gjorda i slutet av april är redan betydligt mycket sämre än prognoserna gjorda i slutet av mars. I ett försök att lösa den mest akuta försörjningskrisen har världens länder gjort ett aldrig tidigare skådat försök att möta den. Över 159 länder spenderar nu sammanlagt hisnande 5000 miljarder kronor i olika former av stöd och räddningspaket till sina medborgare. Det vill säga mer än tre gånger så mycket som världens totala bistånd. 

Ändå räcker de pengarna inte särskilt långt eller särskilt länge. Inte ens i de höginkomstländer och starka ekonomier där den absoluta merparten av räddningspaketen lanseras. Från fler och fler länder kommer rapporter om kilometerlånga köer till matutdelningar och om människor som redan dör av hunger. Gemensamma sociala trygghetssystem räddar oss i Sverige från att helt falla igenom till svält. Länder där de systemen saknas, eller inte snabbt nog kan byggas ut till att klara alla de som nu hamnar i akut nöd, riskerar hamna i snar och oöverblickbar humanitär kris.  

Men om det finns något hopp så är det detta: det vi vet om kan vi också göra något åt!

Men om det finns något hopp så är det detta: det vi vet om kan vi också göra något åt! FN-organet UNDP konstaterar att den totala kostnaden av pandemin för oss människor i slutändan kommer bero på vilka politiska åtgärder vi vidtar, och hur vi återuppbygger vårt gemensamma samhälle. Och inte minst vilka kostnader vi tillsammans är beredda att bära. Inte bara för att hålla den svenska a-kassan flytande genom krisen, utan också för att bidra till de enorma kostnader som till exempel ett globalt räddningspaket för att lyfta alla de människor som i höst kan befinna sig i extrem fattigdom skulle kräva. En dollar om dagen räcker till överlevnad för dem så länge den ekonomiska pandemin rasar. Priset? Minst 400 miljarder kronor i månaden.

På krass byråkratpoesi slår UNDP fast att covid-19-pandemin och den följande ekonomiska recessionen ”tar med över hälften av jordens befolkning ut i kartlöst land”. Eller på ren svenska – konsekvenserna av den här situationen är större och mer omfattande än vi  ens kan överblicka. Det vi vet är att det kommer att finnas ett efter också efter den här krisen. Kanske kan vi ta chansen att ”build back better” – återuppbygga en bättre och mer hållbar värld? Hur den världen ser ut, och hur många av oss som kommer klara sig genom den här krisen, är det bara vi som avgör. Vi människor som tillsammans utgör mänskligheten.