Världen står inför vår tids största humanitära kris – just därför är det dags att tänka om

Vissa siffror får en att stanna upp och vackla till. Som att var tionde minut dör ett barn under 5 år i Jemen av orsaker som är helt och hållet möjliga att förhindra, som till exempel svält. Det betyder ett barn precis när du började läsa den här texten, och ett barn till precis när du slutat. FN-organet OCHAs årliga rapport Global Humanitarian Overview för 2020 är full av den sortens siffror. Statistik som rad för rad berättar om en värld som står inför aldrig tidigare skådade humanitära utmaningar under en pandemi vars konsekvenser vi fortfarande inte kan överblicka fullt ut.

2020 är året då extrem fattigdom ökar igen, efter att ha minskat stadigt i 22 år i rad.

2020 är året då extrem fattigdom ökar igen, efter att ha minskat stadigt i 22 år i rad. Det är året då uppemot 270 miljoner människor kan hamna i akut hungersnöd. Det är året då motsvarande en halv miljard heltidsjobb förlorades och då 91 % av världens samtliga elever drabbades av skolstängningar. Det är också året då antalet som drabbas av naturkatastrofer fortsätter öka efter det varmaste decenniet någonsin uppmätt, samtidigt som världens väpnade konflikter fortsätter med oförändrad intensitet. Och som OCHA konstaterar – det högsta priset för händelserna under 2020 bärs av just barnen – och då inte minst av flickor och unga kvinnor.

Ett aldrig tidigare skådat humanitärt krisläge i världen kräver också aldrig tidigare skådade resurser – enligt OCHA 39 miljarder dollar för 2020. I november hade 17 av dem kommit in. Men även om det humanitära givandet ökar, så ökar behoven betydligt snabbare. Och visst behövs mer resurser, men det är ett race vi aldrig kan vinna bara genom mer pengar. Ska vi lösa utmaningarna krävs det nya sätt att tänka och arbeta av oss som är verksamma inom biståndet. Är det något som 2020 har visat oss är det dels hur olika globala utmaningar samverkar och förstärker varandra under en global krissituation, och dels hur svaret på utmaningarna måste hittas i lokalt arbete uppbackat av global solidaritet. För att nå dit måste vi utmana det strikta sektortänkandet inom biståndet och flytta både makt och resurser från de stora biståndsgivarländernas huvudstäder till de människor som lever i de mest utsatta miljöerna.

Det utmanar oss som internationella humanitära aktörer – både att tänka nytt, men kanske framför allt att göra upp med det som är gammalt. Att göra upp med den tanke som i grunden utgår från att bistånd handlar om att skicka ”våra” pengar och kompetens till ställen och folk som vi egentligen inte litar på och som på många sätt är ett kolonialistiskt arv. Den tiden då humanitärt bistånd främst handlade om att flyga in stora mängder förnödenheter och utländsk personal till olika katastrofsituationer är helt enkelt förbi. Om inte de ideologiska argumenten för att flytta makten till rättighetsbärarna biter så måste vi också krasst konstatera att vi inte har råd längre. Det är ett oerhört dyrt, kortsiktigt och ineffektivt sätt att hjälpa, och därför bara lämpligt som sista utväg i extrema situationer.

Den tiden då humanitärt bistånd främst handlade om att flyga in stora mängder förnödenheter och utländsk personal till olika katastrofsituationer är helt enkelt förbi.

Istället måste vi stärka det förebyggande arbetet, rusta individer och samhällen för att kunna stå mot katastrofer bättre och samordna långsiktiga, fredsbyggande och humanitära insatser. Och de som ska planera, prioritera och genomföra insatserna bör så långt som möjligt vara lokala aktörer. Det är de som finns på plats före, under och efter en kris, som oftast har både närvaron och tilliten i samhället, och det är deras insatser och arbete som är avgörande både för att hantera varje särskild krissituation, men också för att försöka förhindra återkommande kriser. Det är det som är kärnan i den så kallade lokaliseringsagendan, och de åtaganden – the Grand Bargain – världens ledare gjorde under det humanitära toppmötet i Istanbul 2016. Och det är det som kan leda vägen efter pandemin.

Det är också det budskap vi från Act Svenska kyrkan tillsammans med flera andra svenska biståndsorganisationer framfört till både Sveriges regering och Sida inför framtagandet av den nya svenska humanitära strategi som ska gälla från 2021. När Sveriges regering så bara några dagar efter att OCHA släppt sin rapport fattade beslut om strategin var det därför glädjande att se att det sättet att tänka fått tydligt genomslag. Sveriges regering konstaterar att effektiviteten och kvaliteten i det humanitära biståndet är nära kopplat till lokaliseringsagendan och vår förmåga att arbeta med ett helhetsperspektiv på humanitära kriser där förebyggande insatser har en viktig plats. Och att vi bara genom att stärka samverkan mellan de olika delarna inom biståndet kan klara utmaningarna. Det är en hoppfull grund som vi alla nu måste bidra till att omsätta i praktik.

Men hopp finns, inte minst i hur unga människor världen över tagit ledningen under pandemin.

Hopp är sällsynt i den humanitära världen i år. Men hopp finns, inte minst i hur unga människor världen över trots skolstängningar, ökad arbetslöshet och ökad utsatthet för våld gått samman och lett både sociala och humanitära insatser under pandemin. De har varit volontärer på hälsokliniker och soppkök, de har initierat digitala kampanjer och samarbeten och de har höjt sina röster för rättvis maktfördelning, demokrati och arbete för klimatet. Det visar också hur lokala initiativ kunnat ta mer plats under ett år när många internationella aktörer tvingats hem under lockdowns, och hur central lokal aktivism är för att samhällen ska fungera under en kris.

Vi har fått lära oss att vi inte kan ta för givet att utvecklingen går åt rätt håll. Men vi vet att vi kan vända utvecklingen, vi vet alla ungefär vad som krävs och vi märker att stora FN-organ och givarländer som Sverige lyssnar på civilsamhällets röster när vi pekar på de reformer som behövs. Det ger hopp! Men det är inte självklart att vi kommer lyckas, för det har aldrig varit svårare. Det som krävs är gemensamma insatser, medvetna och tuffa beslut och att vi uppfyller löftena om mer resurser i händerna på de människor som drabbas av katastrofer.