Jag sitter i min mammas trädgård, njuter av fågelkvitter och doften av de hundra tomatplantor som min 91-åriga mamma ömt vårdat, vattnat och fört stilla samtal med under vårens växlande väderlekar. Enligt mamma är det odlandet som ger lust att stiga upp, även när kroppen värker. Att skapa förutsättningar för liv, se saker gro skapar mening i livet. Vet inte riktigt om hon njuter av fågelsången så mycket som jag gör i skrivande stund, då hennes hörsel är ganska dålig. Men jag njuter och själen nynnar med i sommarpsalmen.
Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuvlig sommar
då gräs och gröda gror.
Den blida solen väcker
allt det som varit dött.
Den allt med grönska täcker,
och allt blir återfött.
Det finns politiska beslutsfattare som hävdar att den ekonomiska tillväxten skapar välstånd och lycka. Det pekas på ekonomiska kurvor och hävdas att det är dessa som avgör om vi ska råd med en ambitiös klimatpolitik eller ej. Men frågan som borde ställas är; har mänskligheten och livet på vår planet råd med en politik som enbart mäter utveckling i form av ekonomisk tillväxt? Tillåt mig att tveka. Pengar skapar inte upplevelsen av förundran och dikter med rader som ”Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka.” Inte heller bidrar den till känslan av ren lycka och livskraft, som när man andas frisk luft på fjället, skogen eller får känna svalkan av en havsbris på en ö i skärgården. Andas in och andas ut.
Tyvärr handlar denna begränsade syn om vi har råd att ställa om till ett mer hållbart och rättvist samhälle inte enbart om politiska makthavare i Sverige. På FN:s klimatmöte som hölls i Bonn, där jag deltog som Svenska kyrkans observatör, nu i juni, bekräftades att de flesta länder i den rika delen av världen inte har tillräckligt ambitiösa klimatpolitiska planer och ännu mindre de åtgärder på plats som krävs för att uppnå Parisavtalets 1,5 graders mål. Enligt Climate Action Tracker, ett klimatvetenskapligt baserat projekt som publicerar klimatdata, så pekar världens samlade klimatplaner snarare mot temperaturhöjningar på 2,5 grader. Ser man till vad som görs i praktiken blir det ännu dystrare då är världen på väg mot 2,7 graders uppvärmning[1]. De låga ambitionerna för klimatomställning på mötet fick Samoas chefsförhandlare, Anne Rasmussen, som talade för Alliansen av små önationers i Bonn och med emfas uppmanade sina globala klimatförhandlarkolleger att ta sitt ansvar med orden, ”Vi har inte råd med dessa misslyckanden…Vi har misslyckats med att visa världen att vi tar syftet och brådskan på allvar genom att inte svara med det som krävs för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.” Det finns en verklig tyngd bakom orden när förhandlarna från Önationerna talar. Det går inte att avfärda de höjda havsvattennivåerna eller de ökade antalet orkaner som åsikter. För dem är klimatförändringarna en levd verklighet. En fråga om deras existens.
Det är vi som lever i länder med höga utsläpp som kan påverka deras överlevnad. Deras framtid är i våra händer. I FN:s klimatkonvention står det tydligt att klimatfrågan är allas ansvar, men det står också att ansvaret ser olika ut.
Medan vi i Sverige njuter av solen och sommaren som äntligen är här. Så rapporterar EU:s klimatförändringstjänst Copernicus att det i 12 månader i sträck har slagits nya globala värmerekord. Under den religiösa månaden Haj dog hundratals pilgrimer på grund av temperaturer som steg över 51 grader Celsius. Enligt egyptiska källor så var det åtminstone 530 medborgare som dött under sin pilgrimsresa.
I New Delhi har den varmaste natten registrerats med en temperatur på 35,2 C. Så inte ens på nattetid kan människor få någon svalka. Så här långt har 110 människor bekräftats döda på grund av värmen under perioden maj till juni.
De historiskt stora utsläppsländerna har det största ansvaret för att ställa om. Men också att samtidigt bidra till att klimatdrabbade utvecklingsländer och samhällen, som inte orsakat problemet, ska har rätt till stöd för anpassning och kompensation när klimatkatastrofen väl är ett faktum. Ett ansvar vi som troende, Jesus efterföljare och kyrka kan stämma in i.
O Jesus, du som frälsar,
du är de svagas tröst.
Dig, glädjesol, vi hälsar.
Värm upp vårt kalla bröst.
Gjut kärlekseld i hjärta,
förnya själ och håg.
Vänd bort all sorg och smärta
som på vårt sinne låg.
Men förutom att odla dina egna solmogna tomater som min mamma, något jag kan skriva länge om, vad kan vi då göra?
Jag tänker slå ett slag och påminna att vi genom Act Svenska kyrkan och i samverkan med våra globala partner redan är en del av en global ekumenisk rörelse för klimaträttvisa och omsorg om Skapelsen. Men vi behöver bli fler som aktivt engagerar oss på olika sätt, både för att ställa om till miljömässigt hållbart i vardagen och kroka arm med våra medmänniskor ute i världen för att bidra till klimaträttvisa.
Nu längtar jag efter att mammas tomater snart ska bli solmogna. Tänk att få ta en tugga, blunda, smaka långsamt och njuta. Fyllas av tacksamhet över det som naturen ger, med stöd av mammas omsorg, solen och det välsignade vattnet. Det ger faktiskt en vision om att en annan framtid är möjlig.
Önskar er alla en skön sommar, gå ut i sommarhagen och nynna med i orden från den sista versen i ”den blomstertid nu kommer” som en bön om en rättvis och hållbar värld,
Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land.
Giv alla mänskor föda,
välsigna sjö och strand.
Gjut fruktbarhet av höjden
ned till den vida jord.
Uppfyll vår själ med fröjden
och sötman av ditt ord.
Margareta Koltai, Policyrådgivare för Klimaträttvisa
Låsta förhandlingar om klimatfinansiering i Bonn – CONCORD Sverige
Not linked to reality: Bonn climate talks missing urgent action – ACT Alliance
Lämna ett svar