Röken har börjat lägga sig. Frankrikes president Hollande sade under lördagen, dagen då världens länder tecknade ett nytt globalt klimatavtal, att Paris under åren har upplevt många revolutioner men att denna var den mest fredliga av dem alla. Och en revolution var det, på många sätt. En början på något historiskt, ett avtal där världens länder i en gemensam text inser att fossilernas era är över, även om det kommer ta tid innan omställningen är fullbordad.
Avtalet, en produkt som världen väntat på i mer än 20 år, har undertecknats av världens alla länder! Det är ingen lätt uppgift att få så många länder att enas om något som har bäring på nationell energipolitik, ekonomi och ekonomiska konkurrensfördelar, utveckling och fattigdomsbekämpning och tunga BNP-bärande industrier. Med detta i åtanke är det inte så konstigt att avtalet inte blev mer kraftfullt än det blev, snarare förväntat.
Många knäckfrågor satte tidigt käppar i hjulen. Saudierna, övriga Gulfstaterna och andra oljeproducenter ville inte ha alltför tydliga utsläppsminskningsmål. Kina och Indien ville kunna fortsätta minska utsläppen i sin egen takt och de minst utvecklade länderna ville ha ett erkännande av sin utsatthet genom ambitiösa finansieringsåtaganden och ambitiösa klimatmål. Världens rika länder ville att ansvaret skulle fördelas jämnare mellan fattiga och rika länder och att alla skulle ta ansvar för att minska de globala utsläppen. Frågan om ansvarsfördelning – vem ska göra vad – när – och hur mycket – satte särskilt mycket press på förhandlingarna. Men även i de små formuleringarna gömde sig stora faror. Precis innan avtalet skulle antas på lördagen hängde USA upp sig på en formuleringsom lade ett stort ansvar på rika länder när det gäller utsläppsminskningar och som Obama skulle få svårt att baxa igenom kongressen. Formuleringen löd:
Developed country Parties shall continue taking the lead by undertaking economy-wide absolute emission reduction targets. Developing country Parties should continue enhancing their mitigation efforts, and are encouraged to move over time towards economy-wide emission reduction or limitation targets in the light of different national circumstances.
Genom diplomatiskt finlir ändrades ordet shall till should, vilket i FN-språk är betydligt lättare och mindre legalt bindande. Avtalet var därmed räddat.
Med tanke på hur skör en mellanstatlig förhandling på FN-nivå kan te sig är det en otrolig lättnad att världen lyckades enas om ett klimatavtal till slut. Avtalet i sig är inte nog, det kommer inte räcka för att hålla oss under 1,5 graders temperaturhöjning. Snarare går vi mot 3 graders temperaturhöjning med de åtgärdsplaner som ligger på bordet. Men avtalet är ett golv– ett första steg i en riktning som förhoppningsvis leder oss bort från fossilt och mot en grön och hållbar omställning.
För att avtalet ska betyda något är det otroligt viktigt med uppföljning. Enligt avtalet ska länderna utvärdera och skärpa sina åtaganden vart femte år. Den delen i avtalet är central för att processen ska kunna fortleva och leda till den förändring vi behöver.
Men minst lika viktigt är att klimatfrågan inte tappar fart och försvinner från den politiska agendan. Omställningen behöver fortsätta att diskuteras och utvecklas. Här har exempelvis miljörörelsen, kyrkor, politiker och den privata sektorn en avgörande och betydande roll. Klimatfrågan behöver arbetas med på en bred front. Vi behöver utmana våra sätt att leva, resa och konsumera. Vi behöver påverka och driva våra beslutsfattare i rätt riktning och mot modiga beslut och vi behöver föra dialog och påverka företagen att agera hållbart. Förändring kräver handling – nu finns ett avtal på plats – resten är upp till oss alla!
Lämna ett svar