Trängsel, människor överallt, bilar. Hettan slår emot oss när vi kliver ut i solen, ut ur bilen och ner på den dammiga trottoaren. Den vitklädda trafikpolisen viftar med armarna och vill fort ha iväg vår bil. Vi går mot kyrkporten. Detta är ingen vanlig dag, ingen vanlig söndag. Svenska kyrkan är inbjuden att dela denna glädjens dag när den Anglikanska (Episkopala) kyrkan i Sudan kommer att bli den 39:e kyrkan i den globala Anglikanska kyrkogemenskapen. Ärkebiskopen av Canterbury Justin Welby är tillsammans med sin hustru Caroline på plats för att installera den nya Ärkebiskopen, Ezekiel Kondo Kumir Kuku. Vi på Svenska kyrkan känner Ärkebiskop Ezekiel sedan många år tillbaka, bland annat, genom hans stora engagemang i Sudans kristna råd som vi samarbetar med.
Vi är många
Vi är flera hundra människor som slutit upp denna morgon för att samlas i den stora kyrkan All Saints Cathedral i Khartoum. Kyrkan är mer än fullsatt. Utanför kyrkporten är det också fullt. Finklädda människor som sitter i prydliga rader på tillfälligt uppställda plaststolar eller står i förväntansfulla klungor. Vi snirklar oss fram för att ta plats på de anvisade stolarna. Det är en härligt stor kontrast mot när jag senast var på söndagsgudstjänst här. Då var vi bara få människor i kyrkan och det ekade lite tomt.
Få kristna i Sudan
I samband med Sydsudans självständighet 2011 lämnade många kristna Sudan och många församlingar halverades eller mer än så. De kristna som är kvar uppgår bara till några få procent av befolkningen, exakt hur många finns det ingen färsk statistik på. Den Episkopala kyrkan är en av de större kyrkorna. Andra stora kyrkor är den Katolska kyrkan och den Koptiska kyrkan.
Ceremonin
Alla står upp. Media är på plats med reportrar och fotografer med långa objektiv. Jag ser inte mycket av det vackra intåget från min plats lite på sidan, bakom de mer välväxta. Men jag ser korsen som bärs fram, som vajar högt och sakta rör sig framåt genom kyrkogången och ställs på plats längst fram i kyrkan. Ärkebiskop Ezekiel Kondo intar sin plats invid sin hustru som väntat tillsammans med oss andra. Också börjar det.
Halvvägs igenom ceremonin slocknar lamporna och jag söker oroligt med blicken uppåt och ser hur takfläktarnas blad rör sig allt långsammare. Det är på gränsen till olidligt varmt redan innan strömavbrottet. Det blir en kort ofrivillig paus i programmet när de ansvariga konfererar om vad vi ska göra. Då stämmer församlingen resolut upp i sång, en musikalisk besvärjelse om att strömmen måste komma tillbaka. Nu! Jag förnimmer ännu en rännil av svett på min kind. Den söker sig från hårfästet, förbi ögat och sakta ner över den högra kinden för att slutligen landa på axelpartiet till min mörkblå klänning. Den sugs snabbt in i det mjuka tyget. Den är bara en av många. Om det är någon tröst vet jag inte men mannen framför mig svettas också ymnigt, nya små rännilar söker sig hela tiden ner och in under hans skjortkrage. Hans skjorta ser tätare ut än min klänning. Vi får båda vara glada att vi slipper kaftanen, tänker jag. Och så kommer strömmen åter!
Ceremonin fortsätter med bön, sång och predikan. Vi välsignas och sen tar lyckönskningstalen vid alltmedan vi sitter tätt i den 40 gradiga värmen. Ärkebiskopen av Canterbury säger i sitt tal att detta är en ny början för de kristna i Sudan, och jag hoppas att han har rätt. Representanter för kyrkor från olika delar av världen (bland annat från Hong Kong, Mellanöstern och Uganda) lyckönskar liksom Kyrkornas Världsråd och Sydsudans kristna råd. Men inte Sudans kristna råd. Jag saknar deras röst och undrar lite över det eftersom både ordförande och generalsekreterare är på plats.
Dialog eller marginalisering
Ministern för Religious Guidance and Endowment, den nytillträdde Abu Bakr Osman talar om samarbete, dialog och försoning mellan kristna och muslimer. Om hur bra man samverkar med varandra. Det låter bra, men jag känner ju till svårigheterna i dialogen och samarbetet, de administrativa hinder som kyrkorna alltid möts av. ”Fyll i det här pappret”, de fyller i pappret. Det hjälper inte, något annat behövs alltid, i all oändlighet. Svårigheten för kyrkorna att få äga mark, att få lagfart till marken som deras kyrkor är byggda på. Svårigheterna att få bedriva utbildning utan muslimsk värdegrund som bas. Så många, till synes, lättlösta frågor som känns omöjliga att lösa.
Människorättsorganisationer anklagar ofta de sudanesiska myndigheterna för förföljelse och diskriminering av de kristna. Det talas till och med om förstörelse av kyrkorum i huvudstaden och annektering av en begravningsplats sedan delningen av länderna. Alltsedan President Omar al-Bashir installerades som president efter en militärkupp i 1989, driver myndigheterna en arabiserings- och islamiserings agenda för att ena landet. Ilskan och förtrytelsen över detta ledde till det inbördeskrig som resulterade i självständighet för den södra delen av landet där de kristna är i majoritet (nuvarande Sydsudan).
Ceremonin avslutas
Efter fem timmar avrundar Ärkebiskop Ezekiel Kondo Kumir Kuku efter att ha tackat alla och envar för deras närvaro och stöd, de flesta med namn, även mig. Jag känner mig matt av värmen men tacksam över att ha fått delta och reser mig stapplande tillsammans med de andra. Många tankar som snurrar. Hur får vi de fina orden att också bli till praktisk diakoni? Hur kan vi stödja kyrkorna och de kristna i Sudan som lever i en så utsatt kontext? Kan vi lära av arbete mot diskriminering i andra länder? Det är av yttersta vikt att vi inte glömmer den kristna minoriteten i Sudan. Diskriminering på grund av religion förekommer inte bara i Mellanöstern utan också på flera håll i Afrika, bland annat i Eritrea, Somalia och Nigeria. Det har varit en fin och hoppfull dag och det känns viktigare än någonsin att fortsätta arbetet för alla människors lika värde och rätt.
PAX!
Svenska kyrkan jobbar med och stödjer det kristna rådet i Sudan.
Lämna ett svar