2022 kan över 200 miljoner människor behöva humanitärt bistånd för att klara sig enligt FN. Det är en ökning med över 50 miljoner – eller fem hela Sverige – på bara några år. Och det är den försiktiga bedömningen. Organisationen Development Initatiatives uppskattning är att 200-miljonersgränsen passerades redan 2018. Det är ofattbara siffror, och till och med på FN-organet OCHA som presenterade den dystra prognosen strax före jul i rapporten ”Global Humanitarian Overview 2020” är de överraskade: ”Vi gick in i 2019 med förväntningen att de humanitära behoven skulle vara ungefär samma som 2018. Vi hade fel.”
Försämringen som OCHA beskriver är onekligen dramatisk, och för att säga som Greta Thunberg: det är verkligen dags att känna panik över utvecklingen. Men vi kan knappast kosta på oss att vara förvånade. På många sätt är världen faktiskt ändå förutsägbar. Så när OCHA förklarar att den katastrofala utvecklingen beror på en kombination av klimatkriser, utdragna och allt intensivare konflikter och oväntade sjukdomsutbrott är det också precis vad som förutspåtts och länge varnats för.
Vi har förstås inte vetat exakt hur klimatförändringarna kommer leda till fler naturkatastrofer, skapa fler konflikter, öka spridningen av sjukdomar och tvinga fler människor på flykt. Men att det kommer att hända varnade FN:s klimatpanel IPCC för redan 1990. Och i rapport efter rapport de följande 30 åren har den väntande hotbilden beskrivits i mer och mer detalj.
Biståndet ökar, men behoven ökar snabbare
Nog har den humanitära världen försökt rusta för den här situationen. Tillsammans har också regeringar i världen i allt större utsträckning försökt svara upp mot behoven och ökat finansieringen. Men att det humanitära biståndet ökar är i sammanhanget en klen tröst när behoven ökar så mycket mer och så mycket snabbare.
Så vad är då lösningen? OCHA pekar på viktiga faktorer i sin rapport:
- Vi behöver bli ännu bättre på att förutse kriser och hur de slår.
- Vi behöver bli ännu bättre på koordinering av insatserna.
- Vi behöver bli bättre på att kombinera kortsiktiga humanitära insatser med långsiktiga utvecklingsinsatser.
Och den som vill leta efter positiva budskap i rapportens mörker hittar dem också där. De humanitära insatserna har blivit mer effektiva, bättre samordnade och vi har blivit mycket bättre på att förutse behov. Men ekvationen kommer ändå aldrig någonsin att gå ihop, om vi inte radikalt kan ändra vårt sätt att arbeta med humanitära insatser.
Ett omöjligt uppdrag?
Det enda hållbara sättet att bromsa utvecklingen är att försöka se till att humanitära kriser inte uppstår, att de blir lindrigare när de inträffar och att samhällena som drabbas är bättre rustade att klara en humanitär kris. Låter det omöjligt?
Visst, att-göra-listan är inte enkel. Den enskilt viktigaste kortsiktiga åtgärden just nu vore förmodligen att skapa fred i Mellanöstern. Den viktigaste långsiktiga åtgärden vore att bromsa den globala uppvärmningen. Ja, och att utrota fattigdomen och skapa demokrati över hela världen.
Sett ur den synvinkeln är det lätt att säga att det är naivt att tro att det skulle vara möjligt att vända utvecklingen. Men poängen är att det går! Även om de stora stora frågorna kan verka olösliga, så vet vi hur stegen dit ser ut. Det går att minska fattigdom. Det går att bygga hållbara och motståndskraftiga samhällen. Det går att bromsa klimatförändringarna. Och det går att minska konflikter. Och det betyder att det går att minska behoven av humanitärt bistånd, men det kräver att vi i den humanitära världen ställer om vårt sätt att arbeta.
Vi måste lyckas med det som vi slarvigt kallar för ”nexus” – samverkan mellan utvecklingsbistånd, humanitärt bistånd och fredsbyggande. För allting hänger ihop, och det vi försöker hantera inom begreppet nexus är det som människor runt om i världen kallar verkligheten.
Lokala aktörer nyckeln
Att bara fokusera på det humanitära biståndet och dra in på utvecklingsinsatser är därför som att försöka lösa utmaningarna inom sjukvården genom att lägga ner allt förebyggande, grundläggande arbete. Att lägga ner så många vårdcentraler som möjligt och satsa allt på fler akutmottagningar och intensivvårdsavdelningar. Så fungerar inte verkligheten i Sverige, och det gör den inte i resten av världen heller.
För sanningen är att vi vet ungefär vad som krävs och vilket arbete som behövs, och vilken typ av samhällen som står bäst rustade inför kriser. Oavsett om vi kallar det arbetet nexus, resilience, humanitärt bistånd, fredsbyggande eller utvecklingsinsatser. Och exakt det här är det arbete som oftast görs om lokala aktörer ges makten och resurserna att prioritera själva.
Ska vi ha en chans att vända utvecklingen så är det här vi måste börja, så lokalt som möjligt, i de samhällen som drabbas, tillsammans med de som lever sina liv där. Bortom de ramar som vi envisas med att kalla långsiktigt utvecklingsbistånd eller humanitärt bistånd, och som vi fortfarande alltför ofta ställer i motsats till varandra. Det låter egentligen självklart, men för att genomföra det krävs det en smärre humanitär revolution.
Lämna ett svar