När matpriserna svänger kraftigt är det ingen stor sak för oss i Sverige, som bara lägger i genomsnitt 13 procent av hushållsbudgeten på mat. Men för människor i fattiga länder, som lägger 60, 70 kanske t o m 80 procent av inkomsterna på mat, kan snabba prisökningar innebära skillnaden mellan att äta och att hungra. De senaste årens kraftiga prissvängningar ökar människors utsatthet för hunger, och är i många länder en fråga med politisk sprängkraft. Prisfluktuationerna är också tema för årets hungerrapport och Världshungerdagen, liksom för det seminarium som Svenska kyrkan arrangerade i fredags i samarbete med bl a svenska FAO-kommittén.
På seminariet framkom att det råder enighet om att
- Matpriserna varierar mycket kraftigare nu än de gjorde under 1900-talets sista decennier.
- Prissvängningarna är ett stort problem för fattiga konsumenter. De är även ett problem för småskaliga odlare som kanske satsar stort när priserna är höga och sen riskerar att stå där med stora skulder om priserna sjunkit och skörden ger mycket mindre pengar än förväntat. Småskaliga odlare kan inte heller försäkra sig mot prisförändringar.
- Mängden kapital som cirkulerar på de finansiella råvarumarknaderna, bland annat genom så kallade terminskontrakt, har ökat dramatiskt de senaste åren. Det beror dels på att dessa marknader avreglerades kraftigt under 1990-talet, dels på att mycket kapital under de senaste årens finansiella oro har sökt sig till annat än aktier.
Men är det också så att den ökade handeln med råvarupapper (eller ”spekulationen” om man hellre föredrar det ordet) förstärker dessa prisvariationer? Här slutar enigheten, och olika personer gav helt olika svar på frågan:
Nej, menade Magnus Strömer vid Handelsbanken som är den svenska bank som först börjat erbjuda placeringar i råvaror. Prisrörelserna har andra orsaker – den finansiella råvaruhandeln är bara en spegel av detta. (Möjligen kan han tänka sig att vissa mycket kortsiktiga prisförändringar kan påverkas.) Handeln med terminskontrakt är bra för bönderna, eftersom den ger dem möjlighet att försäkra sig mot prisförändringar, menade han. (Terminskontrakt är en överenskommelse om att köpa t ex vete för ett visst pris vid en framtida tidpunkt – när världsmarknadspriset sannolikt är antingen är högre eller lägre än det överenskomna priset. )
Ja, menade journalisterna Malin Olofsson och Daniel Öhman från P1, som intervjuat en rad aktörer i olika delar av världen.
Ann Berg, expert på FN:s livsmedelsorgan FAO med lång erfarenhet från råvaruhandel, bland annat från Chicagobörsen, avstod från att ge ett rakt svar på frågan. Hon talade om hur viktigt det är att det finns råvarubörser – de ger viktig prisinformation till odlare som då kan ifrågasätta lokala uppköpares priser. Samtidigt betonade hon att råvarumarknaderna måste regleras, och gav också en historisk exposé över hur handeln med mat har reglerats – och avreglerats. Transparensen är idag alldeles för låg, och vi vet för lite om vad som egentligen händer på marknaden.
Ann Berg påpekade också att till skillnad från handeln med aktier, som kan skapa ekonomiska värden, så är handeln med råvaror alltid ett nollsummespel. Om någon gissar rätt om framtida skördar och prisförändringar, och tjänar pengar på det, så är det samtidigt någon som förlorar.
En ökad reglering av handeln är på gång i USA och diskuteras inom EU. Inom EU är det framför allt England, men även Sverige, som motsätter sig en hårdare reglering. I Sverige kan vi istället vara på väg mot ytterligare avregleringar. Reportrarna från P1 berättade att det är många som vill att AP-fonderna så få tillåtelse att placera kapital på de finansiella råvarumarknaderna.
Frågan om huruvida sådana placeringar skulle späda på prisökningarna eller inte är inte vetenskapligt avgjord. Men blotta misstanken om att så är fallet borde få varningsklockorna att ringa. Inte vill vi väl att våra pensionspengar ska riskera att förstärka de våldsamma prisförändringar som skapar hunger i världen?
Gunnel Axelsson Nycander, policyhandläggare för livsmedelstrygghet
Lämna ett svar