Idag börjar klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Intresset från media, och till viss del från allmänheten, är relativt svalt efter katastrofen i Köpenhamn för två år sedan. Världen gick inte under då och de flesta har slutat lyssna på när miljörörelsen ropar att det här är sista chansen att rädda klimatet!
Men i vissa avseenden är det ett ödesmöte, även i år. Om drygt ett år går den första åtagandeperioden under Kyotoprotokollet ut och i dagsläget finns det inget internationellt bindande klimatavtal som träder i kraft 1 januari 2013. Det civila samhället i Afrika säger att Kyotoprotokollet inte ska få dö på afrikansk mark så det blir en av de stora frågorna att brottas med kommande två veckor. Med ett nytt åtagande under Kyotoprotokollet blir det betydligt lättare att förhandla fram ett avtal som inkluderar resten av världen och det politiska trycket kommer då att öka framförallt gentemot de stora utsläpparna USA och Kina.
Samtidigt med att Kyotoprotokollet ”löper ut” tar även de snabbstartspengar, som utlovades i Köpenhamn 2009, slut. Och trots ett löfte om en klimatfinansiering på 100 miljarder dollar per år från 2020 vet ingen i dagsläget hur mycket som kommer betalas ut från 2013. Och dessa pengar är oerhört viktiga, framförallt för världens allra fattigaste som inte har orsakat klimatförändringarna men som redan idag drabbas av dem. Många länder håller precis på att lyfta sig ur fattigdom och i det läget krävs det tillgång till energi. Och den snabbaste och billigaste vägen till energi är fortfarande användande av fossila bränslen vilket i sin tur ytterligare spär på klimatförändringen. För att klara av att lyfta människor ur fattigdom krävs det finansiering och tekniköverföring från den rika delen av världen så att man inte behöver göra om våra misstag.
Kyotoprotokollet och klimatfinansieringen är alltså de två frågor som kommer avgöra om COP17 blir lyckat eller inte. I denna fråga kommer jag återkomma under den andra förhandlingsveckan då även jag är på plats i Durban.
Lämna ett svar