Den 5-15 juni träffades världens länder för klimatförhandlingar. Syftet var att enas om den gemensam agendan för COP28 som äger rum i Dubai i december, samt förbereda nya åtaganden för utsläppsminskningar och sätta mål för anpassning och klimatfinansiering till utvecklingsländer. Act Svenska kyrkans Margareta Koltai deltog som observatör. Här delar hon sin analys från förhandlingarna.
Sitter just nu på tåget från Bonn och samlar tankar efter en veckas intensivt lyssnande på FNs globala klimatförhandlingar som just ägt rum.
För många av oss som arbetar i den levda verklighet som klimatdrabbade människor och samhällen befinner sig i redan nu är det frustrerande att förhandlingarna i så stor utsträckning handlar om att komma överens om agendor och processer.
Enbart samtalen för att komma överens om vad som ska finnas på agendan på COP28 tog sju dagar för att enas. I onsdags spikades till slut agendan, och då kom de viktiga ambitioner för utsläppsminskningar under COP27 i Sharm-el-Sheikh inte med. Sen var det endast tre dagar kvar för att komma överens om själva innehållet.
Det är tydligt att geopolitiska spänningar och intressen dominerar dialogen. Kina, Saudi Arabien och Kuwait på ena sidan gör allt för att ”F”-ordet, dvs utfasning av fossila bränslen, inte ska komma med på agendan. De rika ”utvecklade” länderna å sin sida vill inte tala siffror eller definitioner om vad som ska utgöra de nya kollektiva mätbara målen för klimatfinansiering (nqgc) till världens utvecklingsländer. Det var sorgligt att se hur G77-länderna, dvs gruppen av utvecklingsländer, i förhandlingarna ställde sig bakom Kina och Saudi Arabien i förhandlingarna. Vi i vår del av världen behöver fundera på hur vi ska återfå förtroendet från världens utvecklingsländer. Just nu är misstroendet stort på grund av ouppfyllda klimatfinansieringslöften. De där 100 miljarderna USD per år som klimatutsatta länder och samhällen inte sett röken av, trots de löften som gavs i samband med COP 15 i Köpenhamn 2009.
De stora förlorarna när klimatförhandlingarna går trögt är önationer och alla de länder som redan nu är hårt drabbade av höjda havsvattennivåer och extremväder, samt våra barn och framtida generationer som kommer få betala priset för bristande politiska klimatambitioner, samt mål och löften som inte omsatts i handling.
FN:s klimatförhandlingar är en värld i sig där det är lätt att gå vilse i samtal fyllda av förkortningar som ”nqgc” och hänvisningar till paragrafer som 2.1.c som var de heta frågor som vi lyssnade in. De länder och förhandlare som inte behärskar nummer på paragrafer och inte hänvisar till vedertagna förkortningar har svårare att bli tagna på allvar. Detta skapa kommunikationsglapp mellan representanter från världens fattigaste länder och de som har makten över språket. Glappet i förståelsen av vad som kan diskuteras inom ramarna för de olika förhandlingarna tydliggör också prioriteringskrockar där fattiga länder ville tala om lösningar för sin överlevnad och får till svar att den frågan inte är en del av processen.
Nu gick processen trots allt inte helt i stå, då det till slut spikades en agenda för COP28. De som ansvarar för förhandlingarna gjorde ett stort och viktigt jobb för att få till förutsättningar för att kunna börja diskutera lösningar. Men kvinnan från Indonesien som berättade om kustbyarna på Java som just nu står under vatten fick åka hem tomhänt från Bonn.
De globala klimatförhandlingarna väcker frustration då det går så trögt. Det väcker också tankar om betydelsen av att delta eller ej, både hos de mest klimatutsatta länderna, men också för oss som deltar som observatörer. Men att inte delta vore att överlämna makten, förhandlingsspelplanen i händerna på de nationer som försvarar sin makt att få pumpa upp olja eller de som framför allt vill värna sitt eget ekonomiska välstånd. Det är trots allt viktigt att vara där. Inte minst för att lyssna på dem med erfarenheter där klimatnödläget redan är en levd verklighet, för att driva på att de som får betala priset på en ohållbar utveckling också får en röst i förhandlingarna. Det är också en möjlighet att påminna om att förhandlingarna bör handla om ett gränslöst samarbete för att lösa mänsklighetens största existentiella utmaning. Det handlar ju faktiskt om att skapa förutsättningar för liv och död. Samt att säkerställa att den klimatomställning som måste ske är rättvis och inte lämnar någon utanför.
Lämna ett svar