Om ett par timmar ska världens ledare som har kommit till Rio +20 anta det dokument som låg färdigförhandlat och klart redan i tisdags. Förväntningarna på Rio +20 var många och höga. Mötet har gång på annan beskrivits som ett ”once in a life-time opportunity”; att gemensamt kunna ta ett par stora kliv mot en hållbar utveckling.
Men efter månader av förhandlingar klubbades alltså i tisdags den slutliga utkomsten av Rio +20. Och visst, det kunde ha varit värre. I dokumentet finns flera positiva inslag, framförallt har man nått en bra lösning i förhandlingarna om mål för hållbar utveckling, lika Millenniemålen som löper ut 2015. Men även vissa skrivningar om tekniköverföring, tillgång till ren energi eller strategiförslag för att säkra finansiering förtjänar att nämnas. De positiva inslagen till trots är Rio inget annat än en besvikelse. Bristen på ledarskap och avsaknaden av snabba kraftfulla åtgärder är chockerande.
Rio var en möjlighet som inte tillvaratogs. Här kunde vägen till en hållbar utveckling ha kartlagts, här kunde en process påbörjats som skulle inkludera alla, inklusive världens fattiga som idag befinner sig långt bort från maktens korridorer. Men mötet utmanade aldrig riktigt det orättvisa och ohållbara utvecklingsparadigm som idag råder där behovet av fossila bränslen, oändlig tillväxt och ökad konsumtion är styrande. Inte heller chansen att en gång för alla stadfästa att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor togs tillvara på.
Eller för att uttrycka det kort; konferensen blev inte den katalysator för förändring som världen behövde.
För tjugo år sedan hölls ett likadant möte på samma plats. Även om Rio 1992 inte ska idealiseras (inte heller då lyckades man nå kärnan av de utmaningar man då stod, och fortfarande idag står, inför) försåg det ändå världen med fundamentala redskap för hållbar utveckling, till exempel Agenda 21, biodiversitetskonventionen och klimatkonventionen, som lade grunden till klimatförhandlingarna som senare gav oss kyotoprotokollet. Det vi fick vara med om i år blev tyvärr bara en blek kopia av föregångaren. Det som presenteras för världen idag är ett dokument som till stor del bara bekräftar vad som sades för tjugo år sedan.
Rio är ett misslyckande, det går inte att kalla det något annat. Men det också ett incitament att göra mer. Hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning är två sidor av samma mynt och de få frön som ändå har planterats här i Rio måste nu få gro och växa. På måndag morgon måste regeringar över hela världen sätta sig ner och påbörja processen med att implementera de beslut som tas här idag. Något annat är inte acceptabelt.
Alexander Sjöberg
Handläggare Svenska kyrkans internationella arbete
Lämna ett svar