Det svenska tabut kring att diskutera basinkomst kan vara på väg att försvagas. Åtminstone som ett av flera verktyg för att bygga social trygghet i länder där det saknas nästan helt.
Basinkomst, eller medborgarlön som det ibland kallas, är en icke-fråga i svensk politik. Politiker som visar aktivt intresse för frågan blir ofta marginaliserade i sina partier.
Basinkomst innebär att alla invånare i ett land regelbundet får en summa pengar från myndigheterna, utan motprestation. I ett land som Sverige skulle det innebära att basinkomsten skulle ersätta en rad andra ersättningar och bidrag, så som sjukersättning eller föräldraförsäkring.
Att idén är så tabubelagd beror kanske på att den förefaller hota arbetslinjen, en av grundbultarna i den svenska välfärdsmodellen. Utan att gå in i diskussionen om huruvida detta stämmer, så kan jag konstatera det instinktiva motstånd mot att ”betala människor för att göra ingenting” som präglar den (knapphändiga) diskussionen i Sverige har stora likheter med en bredare debatt om social trygghet i många utvecklingsländer. När sociala bidrag och barnbidrag börjar införas i allt fler länder, är ett argument från motståndare just att man inte ska ”ge bort pengar i utbyte mot ingenting”.
Frågan är om det svenska tabut kring basinkomst är på väg att försvagas. Covid-krisen är i så fall en av anledningarna.
Covidstöd och helikopterpengar
Under 2020 har världens regeringar utvidgat sociala stöd i snabb takt för att motverka den fattigdom och hunger som följer i coronakrisens spår. I en ny rapport berättar Act Svenska kyrkan om detta, och om hur svårt det är att fördela pengar till breda befolkningsgrupper när de befintliga trygghetssystemen är mycket smala. De flesta regeringarna försöker på olika sätt bredda omfattningen av befintliga program, men några länder har också börjat ge mer enhetliga stöd, ibland som engångsbetalning, till alla medborgare.
USA har gjort engångsutbetalningar av ”helikopterpengar”, något som Sverigedemokraterna förespråkar i sin budgetmotion och Spanien har infört en form av minimiinkomst. Sydafrika är kanske det land där diskussionen har pågått längst, och de tillfälliga covidstöden som införts under 2020 skulle kunna utvecklas till en variant av basinkomst. (I den här bloggen förklaras vad ”helikopterpengar” och allmän basinkomst (”universal basic income”) är och hur de skiljer sig åt.)
FN-organ förespråkar basinkomst
I maj föreslog FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien, ECLAC, att regionens regeringar inför temporära kontantstöd för både de som lever i akut fattigdom och breda befolkningsgrupper som riskerar att bli fattiga. ECLAC menar att stödet över tid bör utvecklas till en universell basinkomst.
I juli föreslog UNDP en temporär basinkomst för sammanlagt 2,7 miljarder människor, dvs både de som lever i extrem fattigdom och de som har sårbar försörjning. Detta skulle göra det möjligt för dessa människor att stanna hemma, köpa mat och betala skol- och sjukvårdsutgifter, menar UNDP.
Sydafrika är förmodligen det land där frågan om allmän basinkomst diskuteras allra intensivast nu, och där de tillfälliga covidstöden som införts under 2020 skulle kunna utvecklas till en basinkomst, läs mer om det här.
Världsbanken lyfter universell basinkomst
Men den internationella uppmärksamheten för basinkomst ökade redan innan coronakrisen. I februari presenterade Världsbanken en omfattande studie om erfarenheter, risker och möjligheter med allmän basinkomst. Studien, som presenterats på ett utförligt sätt av Karl-Anders Larsson, visar tydligt att frågan om basinkomst inte är en svartvit fråga mellan realister och flummiga vänsteridealister. Argument för basinkomst kommer nu från flera håll, som
- Tech-industrin som är rädd att ingen kommer ha råd att köpa någonting längre när AI gjort en massa arbeten överflödig,
- Libertarianer som ser basinkomst som ett alternativ till offentliga tjänster, och förevändning för att montera ner välfärdsstaten.
Själv skrev jag en kommentar på Världsbankens rapport utifrån ett specifikt perspektiv: Världsbankens långvariga motstånd inte mot UBI, utan mot generella sociala program som allmänna barnbidrag (kommentaren ledde till fortsatt dialog).
Lämna ingen utanför
Vad ska man då tycka om allt detta? Först och främst måste man konstatera att basinkomst kan utformas på en mängd olika sätt, och ha olika funktioner i olika sammanhang. Det är därför inte rimligt att vara kategoriskt för eller emot.
Sen kan man se att ett stort antal länder har börjat bygga sociala trygghetssystem genom fattigdomsriktade stöd, snarare än generell välfärd som allmänna barnbidrag och pensioner. (Generella stöd är överlägset bäst om man vill uppfylla Agenda 2030-åtagandet om att ”inte lämna någon utanför”.) De länderna har stora problem idag, eftersom de saknar redskap för att nå många av dem som har akut behov av stöd i covidkrisen. Genom att satsa på fattigdomsriktade system har man helt enkelt lämnat en stor mellangrupp helt utan skydd, ”the missing middle”.
I sådana länder kan någon form av basinkomst vara ett effektivt sätt att förhindra akut misär och förebygga behovet av humanitärt bistånd. Basinkomst skulle kunna fungera som ett steg på vägen mot ett nationellt socialt grundskydd, som alternativ till andra transfereringar. Men det får inte ersätta statens ansvar för att tillhandahålla till de delar av social trygghet som en basinkomst aldrig kan ersätta, så som vård och andra sociala tjänster samt inkomsttrygghet för personer med funktionsnedsättning.
Om basinkomst är en önskvärd väg vidare för länder som i likhet med Sverige har väl utbyggd generell välfärd – det är en helt annan fråga.
Lämna ett svar