Under mer än 100 år har humanismen etablerat sig mer och mer i samhället, inte bara i samhället i stort utan också kommit att ta sig in i kyrkan. I kyrkan har den etablerat sig genom en synkretism med teologin. I dagligt tal kallas denna synkretism mellan humanism och teologi för liberalteologi.
Humanismen som i grunden är en ateistisk livsåskådning där människan är centrum, något utrymme för Gud eller någon annan högre makt existerar inte. Den är också väldigt vindkänslig för vilka strömningar som för tillfället är de politiskt korrekta. Den enda grund som humanismen vilar på är att människan är dess centrum.
Teologin däremot förutsätter att det finns en Gud, en Gud som vill vårt bästa, en Gud som älskar oss, en Gud som i kristen tro till och med gett sitt liv för oss. Teologin har sin grund i Guds Ord, bibeln som sedan har sammanfattats i kyrkans tre olika trosbekännelser, samt i kyrkans bekännelseskrifter.
När kyrkan, som bör vila på teologins grunder lämnar sin grund, så som det gjorts under stora delar av 1900-talet fram till idag, då det dessutom accelererar i hastighet och gått synkretismens väg tillsammans med humanismens, så blir det en vingklipp teologi som tappat sina rötter och som har humanismen som grund.
Humanismen och teologin är i grunden omöjliga att förena eftersom de två vilar på varandra helt motsatta grundfundament. Humanismen med människan i centrum eftersom det inte finns någon Gud. Teologin med Kristus i centrum eftersom han är kyrkans huvud. Det som idag kallas för Liberalteologi är i grunden en synkretism mellan humanism och teologi, där humanismen ockuperat teologin. Människan sätts främst och Gud är lite fernissa på humanismen, men den teologiska grunden saknas. Ett mera riktigt namn i stället för Liberalteologi borde vara Liberalhumanism. Eftersom det är de humanistiska värdena som styr teologin, inte tvärtom.
Det är inte svårt att förstå vilka konsekvenser det får för teologin när man gör denna sammanblandning.
Jesus Kristus som borde vara kyrkans centrum, hamnar i periferin, perifera frågor hamnar i centrum. Frågorna i centrum skiftar beroende på vad som är mest politiskt korrekt just för stunden. Nåden förminskas när Jesus Kristus inte får vara i centrum. Den kärlek som Jesus ger ovillkorligt till alla, byts ut mot en kärlek som räcker bara till dem som tycker likadant. Den som inte delar den för stunden politiskt korrekta uppfattningen är i en sådan kyrka bara värd förakt. Kyrkan blir då en inhuman kyrka, trots att det är humanismen som styr. Det kan kanske låta märkligt att det blir på det viset. Men eftersom teologin ren från humanismen är mera human än humanismen någonsin kommer att vara, så blir det konsekvensen. Därför är det inte ett dugg märkligt. En kyrka utan Kristus i centrum ställer inte frågan till Kristus om vad som är Guds vilja och mening. Därför blir det en hård och kärlekslös kyrka som i mångt och mycket glömt Gud.
Just för tillfället verkar frågan om samkönade vigslar att vara den viktigaste och mest politiskt korrekta frågan. Den fråga som ska vara i kyrkans centrum och därmed det som ska styra. Utifrån de grundvalar som styr humanismen anses det då rätt att kränka de präster som inte är så vindkänsliga och därmed inte flyttat Jesus Kristus från centrum i kyrkan, utan låter honom vara kyrkans mitt och låter perifera frågor vara perifera.
Vi präster, för det finns många fler än jag själv, som väljer att avstå från att viga samkönade par därför att vi inte får ihop teologin kring en annan äktenskapssyn än den som varit Svenska kyrkans enda äktenskapssyn fram till 2009. Det är trots allt den äktenskapssyn som Jesus företräder när han talar om äktenskapet (Matt 19:4–6). Det var dessutom den äktenskapsyn som gällde när många av oss prästvigdes och den äktenskapssynen vi hade att ta ställning till när vi gav våra prästlöften.
På uppdrag av den humanist-teologiska synkretismen verkar det vara så att det ger rätt att utan respekt håna, förlöjliga och till och med tvinga präster att viga samkönade par. Allt detta som en konsekvens av att Jesus Kristus bara får vara i periferin i kyrkan. Det handlar om respekt för den enskilde prästen men främst respekt för Guds Ord.
Hans Eriksson, Kyrkoherde
Kommentera det här inlägget