Frågan jag vill lyfta i detta inlägg lyder egentligen så här: ”Hur vet att du att du är en människa om du behandlas som ingenting?” men det blev så långt så jag nöjde mig med första delen i rubriken. Hur vet du att du är en människa? är också en relevant fråga, men den tar vi tag i en annan gång.

Sedan år 2006 har jag engagerat mig i ett projekt som heter Trädets sång. Projektet startade som ett samarbete mellan scenkonstnärer från Finland och Sydafrika som kom samman för att göra en föreställning ihop. Vi spånade kring vad det är som förenar oss människor. Vad har vi gemensamt oberoende av alla olikheter? Vi kom fram till en sak: ensamhet. Vi har alla erfarenhet av att känna oss ensamma, vara ensamma, behöva tas med både existentiell och fysisk ensamhet på olika sätt.

Tillsammans improviserade vi kring detta tema vilket ledde till en pjäs och sen till en föreställning som handlar om ett barn som tror att hen är ’ingenting’ och om vad som krävs av barnet själv och av de vuxna runt barnet för att hen ska få tag på sin mänsklighet igen.

Trädets sång har vägrat lämna mig i fred under alla dessa, hittills, 18 år. Berättelsen om barnet som längtar och söker och de vuxna som fokuserar på fel saker, samt de två varelserna som dyker upp och hjälper samtliga att hitta tillbaka till sin mänsklighet erbjuder en arena att utforska många aspekter av dynamiken mellan oss människor, men även vår gudsrelation.

I den första versionen av pjäsen slutade storyn med att de vuxna insåg vad de hade gjort fel, bad om förlåtelse av barnet och allt avslutades i en sorts nyfunnen harmoni. Men det kändes inte rätt. Trädets sång undersöker människans frihet och ansvar och det kändes inte rätt att barnet skulle behöva vänta in att de vuxna a) fattat vad de gjort fel och b) bad om ursäkt för det, för att hen själv skulle kunna bli fri. Barnet var ju i så fall helt bundet och beroende av de vuxnas känslomässiga mognad för att själv bli fri. Men behöver det verkligen vara så?

I nästa version jag bearbetade fram svängde pendel åt andra hållet och ingen bad om förlåtelse av någon utan alla liksom gled igenom och förbi smärtpunkterna och så var det slut på ett förnuftigt och aningen distanserat sätt. Det kändes inte heller rätt. Visst, barnet hade större möjligheter att hitta sin frihet utan att vara låst vid de vuxnas villighet och förmåga att växa, men detta oberoende var inte helt sant eftersom det alltid finns ett beroendeförhållande när det gäller barn.

I den tredje versionen av pjäsen landande karaktärerna i att behöva möta och uttrycka för varandra hur det är och hur det känns istället för att genast försöka lösa alla situationer och bli fria från alla svårigheter. Det kändes mera rätt. Genom delandet började möjligheter visa sig, men framför allt blev de olika karaktärerna synliga för varandra. I all sin bräcklighet och styrka.

När vi blir synliga för varandra blir vår interaktion flerdimensionell och kontaktytan ökar. Ensamheten försvinner inte, men den kan bli möjligare att uthärda. Jag tänker på när Jesus ber i Getsemane och lärljungarna somnar fastän de ska stötta honom. När det predikas om denna text tycker jag ofta att man lyfter att lärljungarna gjorde fel när de somnade, att de borde ha funnits där för Jesus i vaket tillstånd. Jag håller inte med. Det finns stunder i livet då ingen annan kan hjälpa dig. Då ingen annan kan möta det som behöver mötas eller tas med de känslor som behöver omfamnas. Det är bara du som kan göra det. Det är bara i enskildhet du kan möta det. Det kan låta hårt men det blir inte mindre sant för det.

Det är viktigt att inte störa varandra när vi står inför den existentiella ensamheten. Var och en behöver få tas med den och märka att vi klarar av det. Bilden av att gå in i en skog och komma ut igen tycker jag är passande. Du kan behöva gå in i skogen allena, men det kan gärna få finnas någon som möter dig och tar emot dig när du kommer ut ur den igen. Vetskapen om att någon väntar och tar emot dig vid skogsbrynet kan vara helt avgörande för att du överhuvudtaget ska förmå ta dig igenom skogen.

Vi har en tendens att vilja skydda oss själva och varandra från dessa brutala stunder i livet. Det är inte så konstigt men det är inte konstruktivt. Vi lär oss att tas med livet genom att möta det livet för med sig. Det är en viktig del av existentiell hälsa.

Jag fick berättat för mig av John Vikström (som medverkar i avsnitt #6 i Provtankens podcast) att min pappa Göran som var sjukhuspräst och själavårdare hade pratat om en definition på hälsa han hade hört som löd så här: ”Health is a relevant response to the facts of life.” Fritt översatt: ”Hälsa är ett relevant svar på livets realiteter.”

Hälsa är alltså inte ett tillstånd att jaga som man uppnår en gång för alla, utan förmågan att svara an på livets realiteter på ett relevant sätt. Att kunna urskilja vad som är relevant är upp till oss att lära oss. Genom att leva.

För att kunna leva behöver vi känna att vi finns till. Och för att känna att vi finns till behöver vi bli sedda. I Trädets sång finns en scen mellan barnet, som i denna version heter Nemo, och en vänlig varelse som heter Gogo. Gogo hittar Nemo gråtande vid foten av ett stort träd och de börjar samtala. Här är ett utdrag ur deras dialog:

Gogo 
I ditt hjärta Nemo, vad vill du? 

Nemo 
Jag vill vara ett barn 

Gogo 
Men du är redan ett barn 

Nemo 
Nej, det är jag inte. 

Gogo 
Är du inte ett barn? 

Nemo 
Nej 

Gogo 
Vad är du då? 

Nemo 
Jag är ingenting 

Gogo 
Ingenting? Men du ser precis ut som ett barn 

Nemo 
Gör jag? 

Gogo 
Ja, det gör du 

Nemo 
Men jag är ingenting, jag är säker på det. 

Gogo 
Hur kan du vara säker på det? 

Nemo 
Det har alltid varit så här.  

Gogo 
Hur då? 

Nemo 
Där hemma…de vill helst inte ha mig med och de lyssnar inte på vad jag har att säga och när jag säger något, så struntar de i mig och säger att jag ska vara tyst och gå bort. Jag får alltid äta ensam och somna ensam. Så jag måste ju vara ingenting. 

Gogo 
Hm…ok…låt mig tänka. Nemo, låt oss göra ett experiment. Låt oss föreställa oss att jag är en liten, liten söt kattunge, ok? 

Nemo 
Ok 

Gogo 
Och så kommer någon och sparkar den lilla söta kattungen, riktigt hårt. 

Nemo 
Ok 

Gogo: 
Blir kattungen då en boll? 

Nemo 
En boll? Nej. Den är ju fortfarande en kattunge. 

Gogo 
Ok. Så om du blir behandlad som ingenting, bevisar det att du faktiskt är ingenting? 

Nemo 
..kanske inte … 

Gogo 
Ok. Hur skulle du vilja bli behandlad? 

Att skapa klarhet kring hur vi vill bli behandlade och att träna oss i att kommunicera det kan vara en avgörande del av att känna sig som en människa. Vad är det att vara människa? är en återkommande fråga både inom kyrkan men också inom teatern. Jag frågade Övrevåningen om det här en dag och fick detta till svar: att vara människa är att vara en som tas med livet.

Så låt oss tas med livet. Låt oss möta livet och varandra och låt oss inte ducka för delarna vi har svårt för utan låt oss möta dem tillsammans, på lämpligt avstånd.

Provtanke #5: Hur vet du att du är en människa om du behandlas som ingenting?