I händelser av….. 

När det värsta händer vad gör du då? 

Det otänkbara, det som inte ska hända, när det händer. Jag känner mig maktlös och utan kraft. Arg och frustrerad över vår värld och vart den till synes är på väg. Det är så påtagligt med klimat, krig och där krafter verkar för att göra avstånden mellan människor större och större.  

Inget är nytt under solen, historien upprepar sig och med förundran och förfäran hör och ser jag hur det ser ut som om mänskligheten återigen går in i kalla tider.  

Är det så på riktigt? Har vi inget hopp? Finns det något ljus? 

I församlingarna ser vi nu att människor söker sig till gemenskaper, det är fler ungdomar som vill konfirmera sig. Fler som kommer till våra mötesplatser. Fler som söker sig till andlighet och samtal om livsvärderingar och tro. 

Jesus är trendig! Är det bra? Ja och nej, tänker jag.  

Det är förståeligt att människor söker sig till sammanhang där de hittar tröst, livshopp och gemenskap.  

Det tråkiga är att det är i tider av nöd som kyrkan fylls. En kyrka som likaväl hyllar det goda i livet och som också tar del av det tunga och svåra i livet. 

Det hade varit fint om Jesus hade fått vara coachen som peppat och hejat medan de andliga musklerna byggdes under tider av glädje och kraft. Men vi är mänskliga och när muskler och livet fungerar då kommer träningen i andra hand, i alla fall gör den det för mig. Även om jag har kunskap om hur bra det är att bygga muskler inför framtiden så gör jag det inte.  
Paulus i nya testamentet uttryckte det redan för 2000 år sedan, ”det jag vill, gör jag inte och det jag inte vill, det gör jag…..” 

Men nu ser tiden ut som den gör, vad kan jag då göra? 

Lyssna på nyheter, se på flödet i de sociala medierna som strömmar in i min mobil och berättar om allt det hemska som händer och bli nedstämd och tappa hoppet. 

Eller kan jag ta in det som händer, sortera, vara medveten och bestämma mig för att påverkas av det som jag kan på något sätt påverka i mitt lilla liv, här och nu.  

För det är lätt att tappa hoppet och livsglädjen och tänka att det är kört. 

Jag har jobbat som pedagog i många år och en av de stunder jag särskilt minns är en påsk.  
Vi hade som vanligt påskspel där skolklasser kom för att ta del av påskens berättelser och drama. Jag spelade Maria Magdalena, en av kvinnorna som mötte ängeln vid graven och som berättade att Jesus var uppstånden. Den här klassen som kom vid det här tillfället var en klass med ungdomar med särskilda behov, de liksom alla de andra barnen levde sig in i dramat och följde med i påskens landskap.  

De mötte Maria, lärjungarna och de besökte korset, den tomma graven och rummet där lärjungarna gömde sig. Lärjungarna hade tappat hoppet och de kände att allt var slut.  
Och när vi sitter i det mörka rummet och hör på hur Petrus ångrar sig och hur ledsna de är över att de inte förstod vad som skulle hända, så kommer budskapet om att Jesus lever och vill träffa dem allihop.

 
Mitt minne av att något förändrades i rummet, hur hopplöshet vändes till hopp och glädje var så påtaglig. Det minnet ger mig insikt i hur bra vi människor kan vara tillsammans, att vi kan förändra hopplöshet till hopp och ljus. Det som gör det är att vi är tillsammans och delar livet med varandra.  

Senare när klassen återvände till skolan ser jag dem gå i en samlad trupp med ett barn längst fram skuttande och sjungande ”Han lever, han lever” och ett barn längst barn muttrande ”Han är död, han är död” och så kan det också vara.

För några av oss tänds hoppet snabbt och för några andra av oss tar det mer tid att förstå att det finns möjligheter även i mörkret. 
 

Av Inga-Lill Widegarn Andrén 
 

Provtanke #6: När det värsta händer, vad gör du då?