Kan det vara så att den kollektiva identiteten i Sverige inte registrerar sorg och smärta som en förenande faktor, utan att det mest är segern och framgången som får uppdraget att stärka kollektivet i detta avlånga land?

I maj 2021 lyssnade jag till Tomas Andersson Wij (hädanefter TAW) som blev intervjuad i SVT angående podden Hundåren där han pratade med kända artister och konstnärer om deras misslyckanden och motgångar. TAW fick frågan om varför han tror att det fortfarande är så skamfyllt att prata om sina nederlag, varpå han lyfte att det finns en fixering vid att skryta idag, men erkände sedan att han inte vet varför det är så i grunden. Men han konstaterade att det finns en konstant rädsla för svaghet. 

“Jag vet inte varför det är så”. Denna vilsenhet TAW uttrycker sätter fingret på och väcker ånyo en fråga jag burit på den senaste tiden: Har Sverige ingen sorgebank? (ja, det ska stå ett e i mitten och ordet skall inte särskrivas) 

För kontexten kan det vara bra att förtydliga att jag själv är finlanddsvensk, bosatt i Sverige sedan 2016. 

Jag har upplevt flera sorger och motgångar under de senaste åren och även om jag fått omsorg och stöd av vänner och kollegor i Sverige har jag noterat att interaktionen ofta fastnat i en fokusering på mig och min sorg. Detta har förundrat mig varje gång. Varför möts min sorg som bara min? Vad händer med kontaktytan mellan mig och mina rikssvenska bekanta när det svåra kommer på tal? 

Kan det vara så att den kollektiva identiteten i Sverige inte registrerar sorg och smärta som en förenande faktor, utan att det mest är segern och framgången som får uppdraget att stärka kollektivet i detta avlånga land? Är det endast framgång, en välansad yta och en allmän vänlighet som signalerar till flocken: jag är fortfarande med er? Men om kollektivet stärks av segern, vad händer då när smärtan och sorgen slår till? För att inte tala om när skammen lägger sig över våra liv? 

Som finländare känner jag mig sällan ensam med att känna sorg och skam, det är där vi möts i de tusen tårarnas land. Det är som om det finns en sorgebank som alla har ett konto till. När någon upplever skam, skuld, svek eller annat som väcker sorg rinner denna sorg in i den gemensamma sorgebanken, som alla kan vila i och lyfta näring ur när kapitalet mognat. 

Saknar Sverige verkligen en egen sorgebank? Vad sorgligt. 

Hur skulle någon vilja eller våga visa sin skuld, skam eller sorg om det gör att den känner sig än mer ensam.   

Hur ser gemensamt växande och kollektiv mognad ut när man inte får ta avstamp på botten tillsammans? Blir det ens möjligt? 

Är det kanske därför Sverige har en sådan fixering vid att göra rätt i alla lägen och en paralyserande oro för att göra fel, eftersom vägen tillbaka hem efter ett felsteg inte kantas av andra som också kört ner i diket utan av en ekande tomhet? 

En sorgebank har sitt pris, den uppstod inte ur intet. När man är i underläge är det en del av processen mot frihet, försoning eller att helt enkelt bara gå vidare, att en sorgebank blir till. Men hur ser det ut för den som har ett övertag? Var får sorgen utrymme då? 

Är det för att hitta sin egen sorg som man i Sverige använder ord som “utsatt” och “kränkt” i tid och otid? Hos den som har övertaget, vilket Sverige kollektivt ofta haft, ska det kanske inte handla om att med ljus och lykta ta fram hur “jag faktiskt också blivit utsatt och kränkt” för att komma i kontakt med en kollektiv sorg, eller ens med sin egen. Det kanske istället ska handla om att möta sorgen i att vara den som också kränker och utsätter. Den som vill fortsätta vila på sina lagrar och krampaktigt håller fast vid sina privilegier. Men för att inse detta krävs mognad, kollektiv mognad. Men hur växer mognaden fram om man inte står i gropen tillsammans där all smuts finns, men även all näring? 

Min pappa, som gick bort för en månad sedan (när denna text skrevs), arbetade som bl.a. själavårdare och sjukhuspräst och fick en gång följande fråga av en reporter: “Men är det inte tungt att varje dag möta lidande och döende människor?” Varpå pappa Göran svarade: “Finns det någon annan sort?” 

Försöker du vara en annan sort, Sverige? Gör inte det. Det är bättre att gå på jorden och ärligt ner i gropen än att med andan i halsen försöka sväva ovan marken och aldrig få känna att man landar i livets helhet. Tillsammans.  

av Camilla Hellberg Mushonga

Provtanke #7: Vad kan en sorgebank erbjuda?