Vi är inne i stilla veckan, påskens under och drama kommer åter. Liksom det gör i livet. Både drama och under återkommer i livet och i naturen. Våren är här och efter en lång och grå vinter som jag har upplevt som ovanligt grå och seg. De drama som varit den här vintern skulle jag hellre vara utan.
Jag behöver inte berätta för dig om vilka drama som världen skulle klarat sig bra utan. Men det är som om samma drama upprepar sig igen och igen.

Nu i påsk läser och upplever vi det som skedde för 2000 år sedan. En man som åtalades för att vara förrädare och kriminell. En man som bröt lagen om sabbat och lät sina vänner plocka säd, en man som gick emot normer genom att tala till utstötta och sjuka människor och en man som påstod att barnen är närmare himlen. En man som röjde templet från månglare och kommers, en man som valde en annan väg och som lyssnade till en gud som han kallade Pappa, Abba.

Som det ser ut nu i världen är det lätt att som Jesus vänner tappa hopp och framtidstro, att allt är kört efter att deras vän och ledare brutalt blivit avrättad. Det som de hoppats på och satsat flera år av sina liv på var till synes omintetgjort.
Jag har många gånger spelat påskspel för barn och vuxna, det är påtagligt hur verklig den känslan är när lärjungarna har stängt in sig och är rädda och förtvivlade. De vet inte vad som kommer att hända, de vet inte hur deras framtid kommer se ut, om de ska gå hem igen och försöka starta om sina liv där de lämnade allt?

I söndags hade jag och min kollega Dag sista träffen med katekumenatet ( ett långt och nästan omöjligt ord att säga) en grupp med människor som under året tillsammans utforskat och nyfiket pratat om tro och vad den kristna kyrkan är för en plats att vara på.

Palmsöndagen, dagen då Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, ett arbetsdjur. En åsna, istället för en tjusig stridshäst. Säkert var det de som hånade och misstrodde Jesus. Men det fanns en plan, en plan för livet. Planen var inte den som lärjungarna och alla som följde honom trodde sig veta, planen var större än så.

Planen var att besegra döden. Att livet alltid ska segra. Att inte låta sig nedslås av det som är orättvist och fel, att behålla hoppet.

Som vårens första citronfjäril, klart gul och lysande som solen, löftet om att våren och livet återkommer, alltid.

I katekumenatsgruppen samtalade vi om döden. Samtalet rörde sig kring våra erfarenheter om döden. Några hade skrivit Vita arkivet, några anteckningar om musik, som hjälp för anhöriga.
Tänker på döden gör vi kanske inte så ofta. Jag undviker det, tanken på att jag ska dö finns, men jag vill liksom inte missa livet. Ännu värre är tanken på att någon anhörig eller vän ska dö.

I gruppen fortsatte samtalet om döden och livet. Finns det något liv efter döden?
Vi vet inte, uppenbarligen inte med någon vetenskaplig säkerhet. Men vi behöver kanske ha någon tanke, känsla eller hopp om att vi återvänder till något kärleksfullt och välkomnande. Hur det ser ut eller om det inte är något vet vi inte. Men att nu här i livet, få ha den tanken som tröst när jag tänker på döden och för mina anhöriga och vänner när de inte längre är här med mig.

Till vår hjälp att prata om livet efter detta, hade vi bilder. Jag valde en bild med ett spindelnät, min reflektion är att jag ingår i ett kretslopp, från jord är du kommen till jord skall du åter bli. Det är fint att tänka att jag är en del av naturen. Att jag är kommen ur jord, det känns som att jag åtminstone efter min död kan göra lite nytta om jag återgår till jorden och får vara en del av kretsloppet.
Min själ kanske har min jordliga kropp som en rymdfarkost, eller om den är en tågvagn som jag transporteras ett tag i. Fordonet lämnar stationen Kärleken, far ut i världen med alla olika stationer och en dag är vi tillbaka där vi startade som nu är slutstationen Kärleken, alla passagerare ombeds att stiga av. Där kliver jag av och återförenas som en droppe vatten med mitt hav av det vi kan kalla Gud, det som är, eller vad det nu än har för namn eller epitet.
Det blir intressant eller inte alls, den som dör får se.

Och du, ha en fin påsk, tänk lite på döden men mest på citronfjärilar!

Inga-Lill Widegarn Andrén