En av de saker som verkar vara mest ur led i vårt moderna liv är vår tendens att antingen hålla fast vid något för länge eller släppa taget om något för snabbt.
Resonemanget ovan är en fri översättning ur boken The Aramaic Jesus Book of Days: 40 Days of Contemplation and Revelation av Neil Douglas-Klotz. Denna bok har under sommaren blivit en trogen följeslagare. Jag har på känn att vi kommer att följas åt långt in i framtiden. Det som gör boken så tilldragande är att den kombinerar några av mina favoritämnen: existentiella frågeställningar, delad levd erfarenhet, andningen som vägvisare genom blockeringar och vidöppna rum samt känslan av att landa rakt ner i livet jag lever här och nu. Och rätt in i evigheten. Boken hjälper mig navigera hur jag stiger fram som medmänniska i både mindre och större sammanhang.
Det är ca åtta år sedan jag började läsa och fördjupa mig på allvar i Neil Douglas-Klotz’ (hädanefter NDK) forskning och böcker om den arameiska språkdräkten och dess innebörd för att förnimma och förstå Jesu budskap. Gick Jesus runt och pratade med folk så gjorde han det på arameiska och i fyrtio år har författaren fördjupat sig i vad som öppnar sig när vi kommer nära både ord, betydelser och även andningsrytmen i Jesu modersmål.
I kommande blogginlägg och podcast avsnitt kommer jag under hösten att ge mig i kast med några av de tankegångar jag stött på som min själ känner igen, mitt sinne fascineras av och min kropp vill lära sig omfamna. Jag kommer att följa författarens exempel och använda namnet Yeshua istället för Jesus för att påminna både mig själv och dig som läser om att vi hela tiden rör oss i den arameiska språkdräktens domäner. Dessa skiljer sig stundvis från landskap och begrepp vi vant oss vid på svenska inom kristen tro.
En av de saker som verkar vara mest ur led i vårt moderna liv är vår tendens att antingen hålla fast vid något för länge eller släppa taget om något för snabbt, skriver NDK.
Mognande till välsignelse är ni som känner er tomma men ändå känner er fyllda… Varning nu till dem av er som håller fast vid att hållas fyllda; ni känner er sannerligen alltid tomma*.
I den svenska bibelöversättningen ur Lukas 6:21 låter det så här ”Saliga ni som hungrar nu ni skall få äta er mätta…” Och ur Lukas 6:25 ”Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra…”
Vår potential för att känna oss antingen fyllda eller tomma, hungriga eller mätta, existerar tillsammans, fortsätter han. Om vi kan hitta en balans genom att stanna i mitten, mitt emellan dessa två ytterligheter så har vårt hjärta möjlighet att omfamna bägge sidor och vägleda oss mot mer nyanser. Enligt Yeshua är hjärtat alltid platsen att förankra sig i, eftersom hjärtat har förmågan att omfamna både den synliga och den osynliga världen. Hjärtat är vår balanspunkt.
På gruppnivå kan vi se att om några envist håller fast vid att alltid vara fyllda så tvingar det fram ett tillstånd av yttre tomhet hos en annan grupp. Detta är ett varningstecken om att något i samfundet är ur balans på ett omfattande sätt, säger Yeshua. Det saknas ett kollektivt hjärta.
NDK fortsätter med att skriva att kanske livet kallar dig att vakna upp till dina egna tendenser att hålla fast vid antingen det fyllda eller det tomma. Detta innefattar även hur vi kan bli antingen överaktiva eller inte alls engagerade i livet. Vilken omognad som än är aktiv inom oss så ger Yeshua rådet att med hjälp av vår andning skicka iväg en signal till vårt lilla jag naphsha, och att landa i hjärtat innan vi tar oss an det vår själ ruha visar oss att vi kan göra åt yttre orättvisor.
Jag kan känna igen mig i tendensen att hålla fast vid något för länge eller att släppa taget om något för snabbt. Uteslutande sker detta när jag inte ger mig tid att lyssna till mitt hjärta. Hjärtat förmår att mjuka upp vårt sinne och vår blick så att vi får syn på det som tedde sig osynligt när vi var begränsade till att tänka enbart si eller så, hit eller dit. Genom hjärtat kan vi förnimma att ytterligheterna, de dualistiska motpolerna i livet, inte är detsamma som livet självt. Motpolerna är verktyg för att uppleva livet, för att uppleva bredden och nyanserna i det. När jag känner mig låst i dualismens förenklade grepp brukar jag ställa mig frågan: var är det tredje benet i den här situationen?
Jag tror att vägen till att hitta det tredje benet att stå på, till att hitta öppningen efter låsningen; den vägen går via hjärtat. Inte bara via vårt eget hjärta utan även genom det kollektiva hjärta som Yeshua förespråkar att vi ska ta vara på. Genom att ge näring åt det kan vi påverka att vårt kollektiva hjärta inte förtvinar och dör utan att det fortsätter slå. I rytmen av det kollektiva hjärtats livskraft går det inte lika lätt att dela upp människor. Vi blir oundvikligen ett. Den konkreta upplevelsen och erfarenheten av att vara ett med andra har möjlighet att påverka hur vi organiserar samhället och världen. Den kan bidra till att vi väljer att inte åsamka varandra lidande, utan istället lär oss att möta och gå igenom livets smärtor tillsammans.
Tänk om vi lyckas förnimma ett givande och tagande, ett hållande och släppande som inte dikteras av vårt begränsade synfält utan som följer takten hos levande hjärtan. Genom hjärtat kan vi expandera utan att skada.
Camilla Hellberg Mushonga
*fri översättning från engelska, sid 99 i boken. Foto: pixabay
Kommentera det här inlägget