Ofta tillåter jag mig själv att ströva fritt i guds ord. Jag använder mig av någon slags allemansrätt där jag tillåter mig att gå lite utanför de upptrampade stigarna och tillåta mig att ge de bibliska berättelserna nytt liv. Jag kliver in och vandrar med de olika människorna. Ibland står jag på avstånd och studerar händelseutvecklingen medan jag andra gånger går fram och samtalar, debatterar och lägger mig i.
Låt oss i denna reflektion fortsätta där jag avslutade min förra reflektion med tankarna om Betesda eller vid den man Jesus botade där. Vad hände sedan? Jesus måste ha mött denne man efter denna händelse. Jerusalem var ingen jättestad så alla som Jesus botade där fanns ju runt honom. Vad hände sedan? Jag tror inte berättelsen slutar vid undret. Vad samtalade denne man och Jesus om när de möttes på Jerusalems gator? Väder och vind och kallprat? Knappast, Gud hade mött denne man och Gud är alltid större. Så intressant det hade varit att höra dessa samtal på riktigt.
Om en liten flicka blir uppväckt från det döda så tror jag inte berättelsen slutar där. Om en man som varit blind hela livet får sin syn tillbaka så slutar nog inte historien där. Om sjuka blir botade, hungriga får mat blir dessa förvandlade och ett hopp tändes och deras liv blev aldrig de samma efter det att Jesus mött dem.
Om man på detta lekfulla sätt låter människorna i bibelberättelserna få liv är kopplingen till oss ganska nära. Vi får hopp, tro och liv när vi samtalar med de personer Jesus botade. När vi följer med Mose på ökenvandringen förstår vi att även vi är på ökenvandring ibland. Vi går där i vår öken och allt är bara torrt, hett och det känns som om guldet blev till sand. Vi ropar ut ” du måste finnas” och i vår desperation i försöker förstå vad Gud vill säga till oss. Men Gud möter oss om vi vill se. Troligen inte som vi vill utan plötsligt brinner det i en buske framför oss och det visar sig vara Gud.
Vi kliver på Gubben Noas båt och samtalar med de enda människorna som finns kvar på jorden. Vilket ansvar Gud lade på deras axlar. De som fanns på båten var ju bara vanliga människor som du och jag ändå lade Gud hela mänsklighetens framtid i deras hand. Deras berättelser får mig att inse hur viktiga våra handlingar är när vi kommit till en trygg hamn när livet stormar runt oss. När vi kliver ut från den trygga båt Gud gav oss när de vilda vågorna slet i oss kan vi gå vidare i livet och förstå att Gud har omsorg om oss. Livets vågor går både höga och vilda och sliter i trons båt och vill dra ner oss. Även folkhavets stormar kan göra det svårt att stå emot och behålla sin tro. Men vi är inte ensam och allt ansvar vilar inte på oss trots att det känns så ibland. Vi kan öppna båtens dörr, en dörr som Gud stängde för att skydda oss, och gå ut och börja om.
När vi går med Emmausvandrarna och de säger ”allt är slut och ingenting är som förut. Borta är vår tro för Jesus är död. Jesus var ett stort ljus men nu är han borta vad ska vi nu göra?” Ja visst kan vi vara dystra och tappa vår tro. Allt kan kännas så mörkt så vi inte ser att Jesus finns vid vår sida.
Så vandra runt på ett lekfullt sätt bland texterna och låt människorna i bibeln få berätta sin historia för dig. Låt bibelns texter bli levande och något som ger dig vägledning i ditt personliga sökande efter Gud. Bibeln är alltid ny, fräsch och modern. Dra på dig vandringsskorna och ge dig ut på äventyr.
Kommentera det här inlägget