Vaksamhet och väntan är viktiga ledord att ha med sig i vardagen då vi möter människor med ärlig nyfikenhet på Gud. Så var vaksam på vad de människor du möter vill. Vänta med att ge svar tills du förstår frågan.
Du duger som du är det är ett vanligt svar när man samtalar om tro. Naturligtvis är det så men om frågeställaren döljer en dold längtan om en fördjupad tro, en längtan att få ut mer av tron då blir svaret fel. Jag tror vi i våra samtal med människor måste vara mer lyhörda och inte ha så bråttom. Jag tror att det är viktigt att ge människor tid. I denna reflektion har jag funderat på längtansmänniskorna.
Ja till att börja med vill jag säga till dig som längtar efter mer, du ska inte skämmas för den längtan som du går och bär på. Den längtan efter mer finns inom dig men som ingen tycks förstå. Du ska veta att det är Gud som drar i dig. Gud är alltid mer. Så gå mot din längtan Gud kommer att bereda väg för dig.
Men hur möter vi i kyrkan dessa människor. Är vi riktigt säkra på var vi står gällande tron. Håller vår tro när vi får frågan – vad tror du på? Håller vår tro en diskussion eller när en ärlig fråga om hur man i sitt andliga sökande går vidare? När dessa frågor kommer till oss vad svarar vi då? Vågar vi ta diskussionen och blotta vår egen skörhet? Kanske är vi oförberedda inför dessa frågor och diskussioner. Eller så är vi för teologiska och krånglar till svaren. Hur det än är så behöver vi öva inför dessa möten. Vi måste komma närmre Gud i bön tillsammans. Kan vi inte komma tillsammans i bön i gemenskap med andra troende hur ska vi då kunna leda andra? Om vi är osäkra på om vår tro håller? Om vi har en underliggande rädsla att den personliga tron ska underkännas hur ska vi då våga agera och ge andra svar och vägledning när de kommer till oss med ärliga frågor? Kanske är vi rädda för att blotta vår okunnighet när vi får frågor som vi borde veta svaren på efter alla år vi varit aktiva i kyrkan? Kanske ska vi samlas och läsa bibeln så vi vet vad som står i den? Bön och bibelstudier eller samtala med Gud och lyssna i läsandet till guds ord är fundamentet till all vår kunskap. Jag tror vi ska bygga mer på den grunden. Kanske ska vi i alla våra kyrkliga arbetslag våga tala öppet om tro med varandra? Kanske blotta oss för varandra och på så sätt bli bekväma med våra tankar?
Vi ska inte vara rädda för våra sprickor och vår egen skörhet. I vår skörhet låter vi ljuset från Gud flöda ut från oss. Kanske ska vi se det som en välsignelse att vi har sprickor. För i vår medvetenhet om våra tillkortakommanden inser vi att vi alla behöver Gud. Vi behöver alla förstå att vi duger som vi är men att Gud alltid är större och att han vill leda oss framåt mot nya utmaningar. Vi är alla längtansmänniskor och Gud säger – Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Kanske står det någon bakom dörren som säger – kom så ska jag göra dig till en människofiskare. Kom så ska jag lära dig hur du svarar människor som längtar efter en fördjupad relation med Gud.
Kommentera det här inlägget