Och så var diskussionen igång igen om allt som ska göras, eller kanske, allt som man inte hinner med. Ja du känner till det och har samma känsla för vi sitter alla i samma båt och har fastnat i en tid av stress. Allt vi hinner med blir bara yta och allt för sällan tar vi tid för djupdykning. Detta tros att det är det vi vill och saknar, något att stanna till och förundras över. En oas eller en fristad som får oss att känna lugnet. Känna smaker, dofter, se klart, se tydligt och att få andas frisk luft. Frigöra tid till det som verkligen betyder något på riktigt.
Idag går mina funderingar kring det inre lyssnandet. Att trots all stress vi lever i och som gör oss just stressade och oroliga, trots detta, stanna till och lyssna inåt. Det är kanske så att i vår strävan efter finna Gud ger Gud oss en uppgift, den att stanna till och lyssna. Dessto mer vi lyssna desto klarare hör vi Guds röst inom oss. Men i stressen är det så lätt att glömma bort att lyssna till den röst som finns där i djupet av oss själva. Det vi inte vill men det vi gör när vi ska försöka hinna med allt är att vi på samma gång också stänger av Gud. Vi pausar vår strävan efter att lyssna till Guds röst till sedan. Men Gud talar här och nu inte sedan. Gud lever i ett ständigt nu och möter oss därför i nuet.
Men hinner jag med att stanna till och lyssna? Jag har ju så mycket att göra, så hinner jag med att i allt detta också söka efter Gud? Ja jag tror inte sökandet efter Gud behöver ta så lång tid. I lyssnandet efter Guds röst finner vi Gud. Det Gud vill säga oss är, ”Jag finns här, närmre än du tror och förstår. Jag gav ju er en vilodag för ert bästa. Så vila och hämta kraft när du behöver det.”
Om du lyssnar så förstår du att Gud är här och nu. Du får leta överallt men du kommer alltid att finna att Gud är här och nu. Jag älskar ensamma dagar och studer av tystnad. På morgonen innan allt vakna, på kvällen när allt lugnat ner sig. För mig är dessa stunder guld värd för där i tystnaden hör jag Gud. Jag vill nästan gå så långt att jag tror att Gud bor i tystnaden. Prova gärna, stanna till och lyssna inåt i tystnaden. Visst hör du rösten? Visst känner du Guds närvaro i tystnaden? Där i tystnaden när vi finner Gud finner vi också oss själva. I Gudsmötet finner vi att vi är älskad och att vi betyder något för Gud. Gud är kärlek och kommer aldrig i kaos och oro utan i lugnet och stillheten.
Att tala är silver och att tiga är guld. Är våra böner för mycke ord? Är inte våra böner allt för många gånger vår vilja? Handen på hjärtat, vill vi inte att Gud ska vara vår tjänare? Vi har ju inte tid att vara Guds tjänare, Guds redskap. Men kanske bön är att vara tyst och låta Gud tala? Lyssna efter Guds vilja inte bara komma inför Gud med våra önskemål, våran önskelista? Man ber väl inte till Gud för att avlägsna sig från honom? Nej när man stillar sig i bön vill man komma närmre Gud. Än en gång, Gud bor i tystnaden. Ska vi då inte lyssna mer när vi ber? Bön handlar inte om att bara vara tyst utan att lyssna. Lyssna efter ord i tystnaden. The worlds of silence som någon sjöng.
Kanske finns det en frid som Gud vill ge oss i tystnaden. Kanske finns Gud där i vår vardag. Likt snön som snart kommer att falla. Ljudlöst, plötsligt ligger den bara där utanför våra fönster. Helt ljudlöst har naturen ändrat skepnad. Något nytt har hänt. Lite så är det med Gud. Gud kommer till oss i tystnaden och förvandlar vårt sätt att lyssna för att vi ska se, se att Gud verkar i det tysta.
Åk inte upp till himlen för att söka Gud. Guds rike är här och nu. Guds riket finns inom dig och Gud talar till dig inifrån och ut. Finn Guds röst i tystnaden för i tystnaden har han mycket att säga dig.
Kommentera det här inlägget