Vart är Gud i mitt liv och vilken plats ger jag Gud? Tar Gud avstånd från mig då jag väljer att gå min egen väg utan honom? Eller är det jag som väljer att inte ta Gud riktig på allvar? Släpper jag in Gud på riktigt i mitt liv? Om inte, vad är då min tro värd?
Ibland vill jag stanna upp och fundera vart Gud gömmer sig. När mina tankar bara kommer tillbaks som ett eko. När min blick förmörkas av alla svarta rubriker. När mina rop på hjälp aldrig finner den hjälpande hand jag så gärna vill greppa. När mörkret i min lilla värld lägger sig som en våt filt över mig och hindrar mig från att tänka fritt. När omgivningen kväver mig så kan jag slänga ur mig frågan, var är du Gud?
Ja, vart är min Gud egentligen? På vilken plats och i vilket sammanhang möter jag Gud? Eller kanske, när anser jag att jag behöver Gud? När ropar jag till Gud efter hjälp? När väljer jag att söka Gud? När väljer jag att se och höra Gud? När är min inre människa redo att möta Gud? När är Gud verklig och levande för mig? När och i vilket sammanhang känner jag ett behov av Gud?
Gud vart är du? Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Den frågan har vi alla ställt oss då vi har tyckt oss stå där ensamma och övergivna. Men beror inte denna upplevda guds frånvaro bara på att jag inte sätter Gud först i mitt liv? Det är lätt att känna sig övergiven av Gud då jag inte har kontroll på mina tankar och handlingar. När jag väljer bort bönen, det viktiga samtalet med Gud, och istället väljer att springa iväg i egen kraft.
Men Gud finns överallt, jag menar överallt så hur skulle han kunna överge mig? Det är ju jag som väljer att slå dövörat till och tro mig kunna utföra mirakler i egenkraft. Det är jag som inte tror mig finna ledig tid för bön. Det är jag som låter mina tankar, planer och handlingar rulla på utan en tanke på att Gud ska vara med. Men om jag väljer att stanna till och lyssna inåt så hör jag Gud viska, mitt barn, mitt barn varför har du övergivit mig? Handen är uträckt, kom nu. Kliv ut ur din båt, den inbillade trygghet och den självgodhet du lever i. Kom, låt oss gå på vattnet. Jag finns här för dig.
Jag måste stanna upp och fundera över vem Gud är för mig. Gud är inte en anklagande Gud. De mornar jag vaknar och känner mig ensam och utan Gud måste jag påminna mig om vem han är. Gud är inte den som sviker mig. Gud är kärlek och ingen som anklagar mig. Gud den som helar mig. Gud är den som säger, kom och sök vila hos mig. Kom och drick ur min källa, den källan som aldrig sinar. Kom så ska jag förvandla ditt vatten till vin.
Johannes skriver, Ja jag är vinstocken, och ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom, så bär han mycket frukt, men utan mig kan ni inget göra. Min bön borde vara, Gud lär mig att finna balans i mitt liv. Jag borde be om förstånd så jag förstår att jag är helt beroende av Gud och måste vara i ständig kontakt med honom. Istället för att finna styrkan inför dagen i en kopp kaffe finna styrka i att börja dagen med en bön i tacksamhet till Gud. Men jag vill inte sluta där i en morgonbön utan fortsätta att hela tiden stå i kontakt med Gud under hela dagen. Jag behöver lära mig att sökandet efter guds vilja och guds ledning inte är bortkastad tid. Jag behöver lära mig att bön inte är tomma ord. Jag behöver lära mig att finna ro i att lita på Gud. Det är mycket mera konstruktivt att tillbringa tid med Gud än att tillbringa timmar tillsammans med orons tankar och negativitet som gnager.
Att börja dagen med en bön är en dörröppnare mot det som Gud redan har planterat men som jag inte har sett frukten av än. Att börja dagen med en bön är att börja dagen i tro på att Gud tar hand om mig oavsett om jag förstår det eller ej.
Kommentera det här inlägget