Att be är att stanna tillräckligt länge så att jag kan hör Guds respons, Guds svar på min bön. Jag tror att Gud vill undervisa oss och visa oss underbara saker bara vi väljer att lyssna. Att höra Gud och se bönesvar är att söka efter hans hand i alla de tillsynes små händelserna i våra liv.
I denna reflektion tar jag med dig på en resa in i mina tankar gällande bön. Nu startar resan.
Jag tror att bön är relation. Inte en massa utantillramsor som jag ber utan att reflektera så mycket på. Ord som sägs blir ibland till torra ben utan liv. Det är inget fel att be böner vi lärt oss utantill. Om jag ber dessa böner i grupp eller enskilt kan de medföra välsignelser och vägledning i mitt liv. Med det förutsätter att jag tänker på ordens innebörd. Bönen Fader vår eller Vår fader är en underbar bön med ett stort djup. Men jag bör påminna mig om att bönen är inte ett förslag utan en helig instruktion i hur vi ska be. Påminna mig att Jesus Kristus gav oss den bönen.
Jag tror bön är att upptäcka och uppväcka en helig nyfikenhet. Att finna Gud i tystnaden är också att be. Be i tystnad är att låta Gud tala. Men det slutar inte där. Jag har upptäckt att Gud inte bara informerar mig utan det fortsätter med att Gud stannar hos mig och blir min medvandrare. Han gör inte vägen eller livet enklare på det sätt som kanske jag vill men han stannar hos mig och leder mig på sitt sätt.
Mina böner mynnar ut i en relation med Gud. Guds lugn i mitt liv är mitt JA till Gud. Min bön till Gud är mitt JA. Mina bönesvar finner jag i tystnaden, i lugnet, i den brinnande busken som står där framför mig. Den ger mig värme, den lyser upp min väg. Den förtärs inte av lågorna utan den brinner med en helig eld, tyst, vackert, ljudlöst men ändå kraftfullt.
Jag tror även att vi ska be NU. Att skjuta upp tillfället att be till sedan är inte rätt sätt att tänka. Sedan kanske inte kommer utan det enda vi har är NU. Så nu är rätt tid att be. Nu är rätt tid att stanna till och lyssna. Nu är Guds tid. Jag kommer som jag är till Gud, inte sedan när jag fixat till mig så att jag tycker att jag duger inför Gud. Nej nu finns tid att komma inför Gud i bön och lyssnade. I ärliga och uppriktiga böner där jag berättar hur jag har det på riktigt. Nu är Herrens tid. Den tid vi har fått är Guds gåva till oss och vi vet inget om morgondagen. Hjärtat slår därför att Gud vill det.
Kanske måste jag lära mig att förstå att bön är Guds verk i mitt liv och att jag är maktlös utan Gud. Kanske måste jag lära mig varför ska vara tacksam. Jag kanske måste lära mig varför jag ska finna glädjen i min guds tro. Jag kanske måste lära mig att inte spela teater inför Gud utan komma till honom som jag är. Gud finns där och vet vem jag är och möter mig med kärlek. Inget kan döljas och inget är dolt för honom trots det dömer han mig inte. Jag kanske måste lära mig att ingen är god förutom Gud. Bönen blir på detta sätt ett ärligt samtal med Gud bortom metoder eller regler.
Jag skulle även vilja påstå att i bön finns det många bivägar, biflöden, av personliga uttryck som alla leder fram till Gud. Det förutsätter dock att vi kommer med en ärlig och uppriktig längtan.
Låt oss be.
Gud, här är jag.
Inte som jag önskar att jag var, inte som andra vill att jag ska vara, utan precis som jag är just nu.
Naken inför dig, utan försvar.
Du ser min trötthet, min oro och de frågor jag inte har svar på. Du ser mitt tvivel, när tron känns långt borta och när tystnaden från dig känns tung.
Jag orkar inte spela rollen av att vara stark längre.
Jag lägger allt mitt kaos, min rädsla och mina misslyckanden i dina händer.
Jag behöver din nåd. Jag behöver din vila.
Tack för att du inte vänder dig bort när jag är som mest sårbar.
Hjälp mig att lita på att du är god, även när allt känns mörkt.
Ta min svaghet och gör något av den.
I Jesu namn.
Amen.
Kommentera det här inlägget